Why .
Hej vänner! Uruselt av mig att uppdatera såhär dåligt, men jag har bloggtorka, det är verkligen så att motivationen är noll. Det finns dagar, OFTA som jag går in, och går ut lika fort, tanken var att skriva men det blev inte så. Inga ursäker, bara sanningen, eller hur? Det är ju det som är meningen, sanningen säger jag här, på bloggen! ALLTID.
Finns människor i mitt liv som jag anser vara sådana som tar på krafterna, alltså inte fysiskt utan psykiskt, dessa personer är lägst på min prioriteringslista men som ändå "måste vara med" De finns alltid sådana människor, tråkigt nog, men jag väljer helt enkelt att inte ödsla tankekraft på dem, då de ständigt går ut på att förstöra, på ett eller annat sätt, sanningen svider jag vet, och de finns allt en tanke med att du/ ni ska läsa detta och förstå att jag inte tänker acceptera vissa saker eller vissa sätt och bli behandlad på. Min läxa här i livet har lärt mig att älskar MIG SJÄLV, och avgöra vilka som gör det och inte gör det. Du får vad du ger, heter det inte så?
Sedan om personen accepterar detta eller inte är dock inte mitt problem, men det är din egen tid du ödslar, helt förgäves! Så lägg ner energin på ditt eget liv, eller åtminstånde på att skaffa dig ett värdigt sådant. Ett gott råd.
Det är tragiskt att det finns "vuxna" människor ( då menar jag de som närmar sig medelåldern) och lever ett liv där allt går ut på att sjunka så lågt som möjligt, att leka med livet, att åtsidosätta sina barns värde och den så kallade familjen för att vareviga dag inte tänka på någon annan än sig själv och sin egen tillfredsställelse! det är pinsamt hur du håller på. Jag må vara ung, snygg, och käck.. Rolig, söt och underhållande, men jag med mina 24 år snart har mer koll än vad du har. Det är ingen ungdom du är, har du bildat familj, med underbar sambo, underbara ungar, villa och allt, så kanske de är på tiden och lära sig att ta lite ansvar. förutom ölen varje kväll, krogen/puben vareviga fredag, lördag och söndag. Nu låter det säkert som att jag har emot detta, och de e fel, men det får ju faktiskt finnas någon spärr när man går för långt. Jag förstår att hon lämnar dig. Det är allt. För hon är vacker, sjukt söt, hon har fött dina barn och varit din sambo i åratal och du lever fortfarande pojklivet som om de inte fanns någon morgondag. LIVET ÄR INTE NÅGON LEK. Du borde veta bättre än mig!
Jag är inte dum för att jag är ung, tro vad man vill men jag har varit med om både det ena och det andra, vilket ger mig åsikter, detta gör mig förbannad, rent PISSED OFF då jag vet hur det är att vara i helvetet, vad riktig smärta är.
Jag blir upprörd och ledsen över att se hur människor leker med sina liv, och jag förvandlas genast till en dryg tjej bara för att jag inte accepterar vissa beteenden mot mig!
NU får ni ursäkta det ovårdade språk jag använder mig utav, men FÖR HELVETE, livet kan vara hemskt, har inte sagt något annat, livet kan vara helt hopplöst, men också helt underbart, alldeles för kort. Jag förstår unga som inte har barn att det kanske inte är lika viktigt, eller att man inte tänker på det viktiga och de som är meningen med livet, det är väl naturens gång, men när man har fått den finaste gåvan i världen, när man fått känna den äkta och den enda SANNA KÄRLEKEN - kärleken till sitt barn, då kan det väl inte vara svårt att inse hur kort livet är, hur viktigt det är att se sitt barn växa upp, vandra livets väg? eller är det bara jag som uppskattar mitt liv och min son, mer än någonting annat?
Överdriver jag? det kanske jag gör, här skriver jag ner det, men jag går inte runt och är livrädd heller, bara njuter av att se min son lycklig, att se min familj och de nära vännerna lyckliga.. Skapar minnen, lyckliga stunder och delar allt vad livet innebär.
Jag har lärt mig detta av min bakgrund, steg för steg, sakta men säkert, jag är bara 24 år! Jag har massor att lära, uppleva och se.. på gott och ont.. Men jag uppskattar det jag har nu, här och nu.. och ser min son som den största kärleken, den finaste lilla människan, och är lycklig och stolt över att han är min och jag hans. HAN kommer alltid först.. sen resten..
detta blev en blandning, en soppa av känslor och tankar. Men det är så jag känner.
De finns alltid skit och fördomar utanför dörrarna, men det är hur du väljer att se på allt som skapar din inställning. Jag lyssnar gärna, men jag står fortfarande för vem jag är och det jag tycker, även om de inte alltid kommer fram.
Nu blir det soffan med lillen, som sov så gott hos mormor och morfar ikväll, när jag har sista delen av mitt nationella prov imorgon bitti, underbart..! Men det ska bara gå bra ändå!
Finns människor i mitt liv som jag anser vara sådana som tar på krafterna, alltså inte fysiskt utan psykiskt, dessa personer är lägst på min prioriteringslista men som ändå "måste vara med" De finns alltid sådana människor, tråkigt nog, men jag väljer helt enkelt att inte ödsla tankekraft på dem, då de ständigt går ut på att förstöra, på ett eller annat sätt, sanningen svider jag vet, och de finns allt en tanke med att du/ ni ska läsa detta och förstå att jag inte tänker acceptera vissa saker eller vissa sätt och bli behandlad på. Min läxa här i livet har lärt mig att älskar MIG SJÄLV, och avgöra vilka som gör det och inte gör det. Du får vad du ger, heter det inte så?
Sedan om personen accepterar detta eller inte är dock inte mitt problem, men det är din egen tid du ödslar, helt förgäves! Så lägg ner energin på ditt eget liv, eller åtminstånde på att skaffa dig ett värdigt sådant. Ett gott råd.
Det är tragiskt att det finns "vuxna" människor ( då menar jag de som närmar sig medelåldern) och lever ett liv där allt går ut på att sjunka så lågt som möjligt, att leka med livet, att åtsidosätta sina barns värde och den så kallade familjen för att vareviga dag inte tänka på någon annan än sig själv och sin egen tillfredsställelse! det är pinsamt hur du håller på. Jag må vara ung, snygg, och käck.. Rolig, söt och underhållande, men jag med mina 24 år snart har mer koll än vad du har. Det är ingen ungdom du är, har du bildat familj, med underbar sambo, underbara ungar, villa och allt, så kanske de är på tiden och lära sig att ta lite ansvar. förutom ölen varje kväll, krogen/puben vareviga fredag, lördag och söndag. Nu låter det säkert som att jag har emot detta, och de e fel, men det får ju faktiskt finnas någon spärr när man går för långt. Jag förstår att hon lämnar dig. Det är allt. För hon är vacker, sjukt söt, hon har fött dina barn och varit din sambo i åratal och du lever fortfarande pojklivet som om de inte fanns någon morgondag. LIVET ÄR INTE NÅGON LEK. Du borde veta bättre än mig!
Jag är inte dum för att jag är ung, tro vad man vill men jag har varit med om både det ena och det andra, vilket ger mig åsikter, detta gör mig förbannad, rent PISSED OFF då jag vet hur det är att vara i helvetet, vad riktig smärta är.
Jag blir upprörd och ledsen över att se hur människor leker med sina liv, och jag förvandlas genast till en dryg tjej bara för att jag inte accepterar vissa beteenden mot mig!
NU får ni ursäkta det ovårdade språk jag använder mig utav, men FÖR HELVETE, livet kan vara hemskt, har inte sagt något annat, livet kan vara helt hopplöst, men också helt underbart, alldeles för kort. Jag förstår unga som inte har barn att det kanske inte är lika viktigt, eller att man inte tänker på det viktiga och de som är meningen med livet, det är väl naturens gång, men när man har fått den finaste gåvan i världen, när man fått känna den äkta och den enda SANNA KÄRLEKEN - kärleken till sitt barn, då kan det väl inte vara svårt att inse hur kort livet är, hur viktigt det är att se sitt barn växa upp, vandra livets väg? eller är det bara jag som uppskattar mitt liv och min son, mer än någonting annat?
Överdriver jag? det kanske jag gör, här skriver jag ner det, men jag går inte runt och är livrädd heller, bara njuter av att se min son lycklig, att se min familj och de nära vännerna lyckliga.. Skapar minnen, lyckliga stunder och delar allt vad livet innebär.
Jag har lärt mig detta av min bakgrund, steg för steg, sakta men säkert, jag är bara 24 år! Jag har massor att lära, uppleva och se.. på gott och ont.. Men jag uppskattar det jag har nu, här och nu.. och ser min son som den största kärleken, den finaste lilla människan, och är lycklig och stolt över att han är min och jag hans. HAN kommer alltid först.. sen resten..
detta blev en blandning, en soppa av känslor och tankar. Men det är så jag känner.
De finns alltid skit och fördomar utanför dörrarna, men det är hur du väljer att se på allt som skapar din inställning. Jag lyssnar gärna, men jag står fortfarande för vem jag är och det jag tycker, även om de inte alltid kommer fram.
Nu blir det soffan med lillen, som sov så gott hos mormor och morfar ikväll, när jag har sista delen av mitt nationella prov imorgon bitti, underbart..! Men det ska bara gå bra ändå!
Kommentarer
Trackback
