Liv som berör.
Det är svårt att sluta gråta,
Det är lätt att tappa tro.
Det är svårt att acceptera att man älskar fel person.
Ett steg i taget ur en ensam, ensamhet.
En dag närmre den sana verklighet
När Man ibland tänker till, ni vet sådär noga som man kan falla in i tankar om allt mellan himmel och jord, när man ligger, sitter, går i sin underbara ensamhet utan att ha ont utav det, tänker man på allt, verkligen allt. Jag har märkt en del med mig själv, jag har insett hur mycket som helst, jag har förändrats så mycket de senaste åren med olika händelser. Jag har insett så många felsteg, misstag, och hur egentligen livet ser ut för de flesta utav oss, hur kalla människor kan vara, känslolösa, arroganta, ock framförallt fördomsfulla.
JAG väljer att skriva detta inlägg just nu av många anledningar, men främst för att dela med mig av vad jag insett.
Senaste tiden, kan fatta mig lite kortare, eftersom jag skulle kunna skriva enhel bok, det kanske jag även gör en dag, men inte här på min blogg. Tänkte kortfattat dra upp saker som hänt, många av er, vet, känner till, eller inte vet alls.
Vi väljer ofta att döma, att förutspå varandra och i vår värld existerar inte mycket tankar före vi gör saker och ting, Även en eftertake kommer sällan.
Jag levde ett liv för ett par år sedan, ett liv fullt av nöjen, fester, skola, hade ett förhållande jag ville men inte kunde avsluta, förhållandet varade i nästan 4 år! Jag krympte, jag var ingenting. Jag menar att jag för varje hemska upplevelse, bråk, otrohet, lögn, osv blev mindre, till slut var jag sönder, jag hade ingen självkänsla, jag visste inte längre vem jag var, JAG VAR ENLIGT MIG SJÄLV VÄRDELÖS, jag var skyldig till allt, så fort någon sa någonting till mig, " Du är tjock" eller minsta lilla, allt tog jag som kritik, bråkade några vänner, ansåg jag det som mitt fel, kollade någon på mig, var det av tusen negativa anledningar, aldrig någonsin någonting positivt. Jag var inte värd någonting, jag var totalt kränkt, och misslyckad, av alla lögner och ortohet, kände jag mig, ful, elak, värdelös och allt var mitt fel. Jag förtjänade inga vänner, jag skulle aldrig kunna träffa någon som kunde älska mig, för jag var ingenting. ÄLSKADE inte mig själv.
Jag blir gravid.. då uppstår ett nytt helvete, med hot, och ännu mer ensamhet, nu hade jag forlorat allt, föräldrarna var besvikna, skolan blev förstörd, vännerna drog. Jag och den växande magen blev kvar. Kände mig ensammast i världen, Alla sa att bara jag gjorde abort, skulle allt bli bra. Jag gick på tiden jag bokat, kände mig så fel och oviktig. läkaren undesöker, konstaterar att jag var i vecka 7, och frågar om jag ville se hjärtat slå. Jag trodde på alla, att göra aborten var den enda utvägen för att allt skulle bli bra.
Jag skulle få tillbaka mina vänner, min familj Min skola..
Men jag tittade på skärmen, tårarna föll, en efter en, jag sa ingenting, satt tyst, liten ihopkuren, som ett litet barn utan egen vilja. Jag kände, för första gången kanske NÅGONSIN att min kropp sa emot, "gör det inte" "du vill inte" "du kan inte"
Jag reste mig upp, och läkaren tittade på mig och sa.. " följ ditt hjärta " Jag gick ut.. han nickade när jag stod i dörren, han förstod.
Jag kunde inte, jag kände mig lycklig innombords, trotts att jag så många gånger sagt till mig själv att jag ska vänta med barn, att jag skulle vara klar med allt, ha en bra inkomst, utbildning och en kärlek utan gränser.
Det blev inte så, jag kunde inte gå emot mig själv mer. Jag kände mig hel, så full av kärlek. Och det jag inte visste då, var att detta beslutet skulle ändra hela mitt liv.
Magen växte, och starkare blev jag.. Ingenting kunde förstöra den trygghet jag kände, ensam. Jag var ensam, men jag kände mig inte ensam.
Hela graviditeten bestod av hot, sms, samtal om hur misslyckad jag var, hur hemsk jag var, hur ond jag var.
Kevin föds, och jag ser på honom, en ängel, en liten kille, som under nio långa månader gett mig allt, kärlek, lycka och styrka att orka leva. Nu var han hos mig, såg på mig, kände min värme och gav mig allt jag önskade.
Han växte, jag spenderade varje vaken minut med han, varje natt av skrik och sömnlöshet, ett dygn utan lugn, han hade kolik. Jag var ensam med honom, vaken dag som natt, det gjorde ingenting.. Han var mitt allt.
I allt detta, hörde jag ständigt, hur ful, fet och äcklig jag var.. Jag var rädd, jag litade inte på någon, spec inte på de som står Kevin nära som familj, de ville ha honom, ett litet oskyldigt barn, men jag varr rädd, för innan han föddes, var det ständiga hot, mm. Hur kunde jag då lämna ifrån mig till dessa personer ?
Jag klarade inte av det, och jag gjorde inte det. Alla var välkomna till oss om dom ville träffa honom, men hur skulle jag kunna lämna mitt barn till någon som han varken känner, eller som hotat med att se till att jag får missfall ? Även försök till missfall ?
Senast i sjunde graviditetsmånaden ?
Kevin blev 6 månader, jag började rasa i vikt, jag hade allt ansvar på mig, ner till affären, inga pengar, kan inte jobba, upp hem igen, många kilometer dagligen, gå, gå, gå.. mata lillen, bada lillen, lägga lillen, glömde bort mig själv, för lite sömn, ingen egentid till vila. sömnlöshet av oro, ångest, rädsla för vad som händer imorgon.
Jag blev allt mindre, lillen växte och krävde mer. Till slut får jag diagnosen Anorexi, sjukdomen som till en början var en " gå ner mammakilon" då jag fått höra konstant av en viss person hur stor min mage var, hur jag såg gravid ut, hur ful jag var.. osv. Personen betydde mycket för mig, han var pappan till mitt barn, och jag älskade han fortfarande då.
Tillslut satte sig allt på psyket, in och ut på sjukhus, hjärtproblem, näringsbrister. Till slut var det fråga om liv och död. Jag såg på Kevin, han var så livlig, var lika glad som ALLTID, ut och leka, första dagisdagen, och han hade ALDRIG fått lida pga min sjukdom, tills en dag då min bästa vän åker in till sjukhuset, jag blir kvar med Kevin och hennes lille prins, pojkarna sover sött, plötsligt vaknar hennes son. Jag lägger mig brevid honom, och han tittar på mig med trötta ögon " MAMMA"
Mamma kommer lite senare Maxim..
"mamma"
Otröstlig.. hans mamma är borta, hon är sjuk.
Men kom tillbaka. Då insåg jag, hur viktig en mamma är. Hur viktigt det är att mamman tänker på sig själv, för att kunna och orka.
Men ändå blev jag sämre, sommaren 2008 vägde jag 43 kg.
skin, ben.. Hjärtat svagt, minimal puls, iskall, temp på 35.5, orkade inte gå längre, orkade inte leka, inte vakna.
Jag får välja, Livet eller döden ?
Jag valde livet, för Kevin är mitt liv, skulle han växa upp utan sin mamma ?
Jag flyttade, började en utbuldning, och snart ett år senare sitter jag här, friskare från anorexin. Äter inte längre ett äpple om dagen.
Jag har insett hur viktigt livet är, hur blind man kan vara, hur en person som du en gång älskar mer än dig själv fick dig att känna dig som ingenting. Vem älskade jag egentligen ?
Kärleken var nära på att kosta mig livet ? TILL vilket pris ?
Idag, känner jag ibland ilska, har och svårt att respektera människan / Människorna som gjorde allt detta. Men jag har lärt mig att älska mig själv, jag är älskvärd, underbar och mänsklig trotts att jag begått mina misstag, jag har sårat, varit känslokall, och ond. Men då älskade jag inte mig själv ? Och om man inte kan älska sig själv, så kan man inte älska någon annan heller.
Mitt liv är underbart, hur kunde jag begära så mycket. Varje dag inser jag saker och ting. Är fri från anorexidjävulen, hemskare finns inte, jag var inte " ivana" ingen kände igen mig.
JAg är frisk från den, inte helt, men jag kan kontrolera den. Jag blir aldrig helt fri, kanske till hösten då jag är friskförklarad om allt går enligt planerna.
Men jag är inne i en annan fas just nu. Har fått veta en sak, som jag valt att inte berätta. De som vet är människor som aldrig skulle svika mig om saker och ting förändrades, dessa underbara människor har funnits vid min sida genom allt, hela anorexidjävulen. och jag VET att dom kommer finnas genom detta med.
Denna gången ältar jag inte, denna gånger skriver jag inte om allt, denna gången tänker jag " Jag kommer bli frisk" Allt kommer lösa sig, jag får inte tänka på något annat sätt. Jag vet att inget kan sänka mig.
Har växt så mycket, läst mig saker och ting genom dessa erfarneheter. Livet är så kort, uppskatta alla dagar. DOM KOMMER ALDRIG TILLBAKA.
Kevin, han är mitt liv, han ger mig så mycket och allt jag gör är för honom. DITT barn, det kommer alltid älska dig, oavsett vem du är eller vem du blir, alltid ligga där när du vaknar på morgonen. ALLA har inte den gåvan att få bli förälder. TÄNK till. Mänsklighet är att genomgå svåra perioder, att sörja, att vara lycklig, att bli sårad, och att SÅRA. Du begår misstag, vi har alla gjort det, men lär dig att förlåta och gå vidare, du vinner ingenting på att vara hatisk och arg, den bästa "hämnden" för de människor som sårat dig är att se din styrka och ditt mod, att de sig lyckas få tillbaka tilliten, lyckan och livet, det är deras största fasa. De människor som förstör, sårar, lever ut sin ilska, misstag på din bekostnad, de är dom som mår dåligt, det är dom som inte älskar sig själva, dessa människor måste leva ut alla sina negativa känslor på någon, och du är kanske den olyckligt valda. ta tag i dig själv, hur svårt det än är att få tillbaka allt, men gör det. Du är det viktigaste du har.
var rädd om det.
Jag har vissa dagar, livet är så trist ibland, det går upp och ner. Men jag väljer att ha avstånd till de som gjorde allt det som de gjort, jag respekterar dem, och nu kan jag det, då jag älskar mig själv så mycket, då jag respekterar mig själv.
INGEN kan längre sänka min självkänsla genom ord, Jag vet vem jag ar och vad som driver mig, en komentar på min blogg, som är riktad till att såra, kan avgöras med tanke på vem det är som skriver den, men jag tar inte åt mig så länge det gäller mig eller mina val.
Följ ditt hjärta, och jag vet vad smärta är och hur förbaskat ont det gör. Men en dag inser du, en vacker dag.
Jag är starkare än dig idag, jag älskar mig själv, jag är vacker, RIK, rik på kärlek, rik på lycka och de få vänne rjag har utspritt lite här och där, de vet jag finns där, och jag för dem.
Idag älskar jag mig själv, och inser hur mycket jag sårat människor. Men när jag ser att trotts allt jag gjort är dem kanske lyckliga nu, så värmer det inom mig, jag lider inte utav någons lycka, tvärt om.
En tanke bara, en tanke kan göra så mycket.
Det är lätt att tappa tro.
Det är svårt att acceptera att man älskar fel person.
Ett steg i taget ur en ensam, ensamhet.
En dag närmre den sana verklighet
När Man ibland tänker till, ni vet sådär noga som man kan falla in i tankar om allt mellan himmel och jord, när man ligger, sitter, går i sin underbara ensamhet utan att ha ont utav det, tänker man på allt, verkligen allt. Jag har märkt en del med mig själv, jag har insett hur mycket som helst, jag har förändrats så mycket de senaste åren med olika händelser. Jag har insett så många felsteg, misstag, och hur egentligen livet ser ut för de flesta utav oss, hur kalla människor kan vara, känslolösa, arroganta, ock framförallt fördomsfulla.
JAG väljer att skriva detta inlägg just nu av många anledningar, men främst för att dela med mig av vad jag insett.
Senaste tiden, kan fatta mig lite kortare, eftersom jag skulle kunna skriva enhel bok, det kanske jag även gör en dag, men inte här på min blogg. Tänkte kortfattat dra upp saker som hänt, många av er, vet, känner till, eller inte vet alls.
Vi väljer ofta att döma, att förutspå varandra och i vår värld existerar inte mycket tankar före vi gör saker och ting, Även en eftertake kommer sällan.
Jag levde ett liv för ett par år sedan, ett liv fullt av nöjen, fester, skola, hade ett förhållande jag ville men inte kunde avsluta, förhållandet varade i nästan 4 år! Jag krympte, jag var ingenting. Jag menar att jag för varje hemska upplevelse, bråk, otrohet, lögn, osv blev mindre, till slut var jag sönder, jag hade ingen självkänsla, jag visste inte längre vem jag var, JAG VAR ENLIGT MIG SJÄLV VÄRDELÖS, jag var skyldig till allt, så fort någon sa någonting till mig, " Du är tjock" eller minsta lilla, allt tog jag som kritik, bråkade några vänner, ansåg jag det som mitt fel, kollade någon på mig, var det av tusen negativa anledningar, aldrig någonsin någonting positivt. Jag var inte värd någonting, jag var totalt kränkt, och misslyckad, av alla lögner och ortohet, kände jag mig, ful, elak, värdelös och allt var mitt fel. Jag förtjänade inga vänner, jag skulle aldrig kunna träffa någon som kunde älska mig, för jag var ingenting. ÄLSKADE inte mig själv.
Jag blir gravid.. då uppstår ett nytt helvete, med hot, och ännu mer ensamhet, nu hade jag forlorat allt, föräldrarna var besvikna, skolan blev förstörd, vännerna drog. Jag och den växande magen blev kvar. Kände mig ensammast i världen, Alla sa att bara jag gjorde abort, skulle allt bli bra. Jag gick på tiden jag bokat, kände mig så fel och oviktig. läkaren undesöker, konstaterar att jag var i vecka 7, och frågar om jag ville se hjärtat slå. Jag trodde på alla, att göra aborten var den enda utvägen för att allt skulle bli bra.
Jag skulle få tillbaka mina vänner, min familj Min skola..
Men jag tittade på skärmen, tårarna föll, en efter en, jag sa ingenting, satt tyst, liten ihopkuren, som ett litet barn utan egen vilja. Jag kände, för första gången kanske NÅGONSIN att min kropp sa emot, "gör det inte" "du vill inte" "du kan inte"
Jag reste mig upp, och läkaren tittade på mig och sa.. " följ ditt hjärta " Jag gick ut.. han nickade när jag stod i dörren, han förstod.
Jag kunde inte, jag kände mig lycklig innombords, trotts att jag så många gånger sagt till mig själv att jag ska vänta med barn, att jag skulle vara klar med allt, ha en bra inkomst, utbildning och en kärlek utan gränser.
Det blev inte så, jag kunde inte gå emot mig själv mer. Jag kände mig hel, så full av kärlek. Och det jag inte visste då, var att detta beslutet skulle ändra hela mitt liv.
Magen växte, och starkare blev jag.. Ingenting kunde förstöra den trygghet jag kände, ensam. Jag var ensam, men jag kände mig inte ensam.
Hela graviditeten bestod av hot, sms, samtal om hur misslyckad jag var, hur hemsk jag var, hur ond jag var.
Kevin föds, och jag ser på honom, en ängel, en liten kille, som under nio långa månader gett mig allt, kärlek, lycka och styrka att orka leva. Nu var han hos mig, såg på mig, kände min värme och gav mig allt jag önskade.
Han växte, jag spenderade varje vaken minut med han, varje natt av skrik och sömnlöshet, ett dygn utan lugn, han hade kolik. Jag var ensam med honom, vaken dag som natt, det gjorde ingenting.. Han var mitt allt.
I allt detta, hörde jag ständigt, hur ful, fet och äcklig jag var.. Jag var rädd, jag litade inte på någon, spec inte på de som står Kevin nära som familj, de ville ha honom, ett litet oskyldigt barn, men jag varr rädd, för innan han föddes, var det ständiga hot, mm. Hur kunde jag då lämna ifrån mig till dessa personer ?
Jag klarade inte av det, och jag gjorde inte det. Alla var välkomna till oss om dom ville träffa honom, men hur skulle jag kunna lämna mitt barn till någon som han varken känner, eller som hotat med att se till att jag får missfall ? Även försök till missfall ?
Senast i sjunde graviditetsmånaden ?
Kevin blev 6 månader, jag började rasa i vikt, jag hade allt ansvar på mig, ner till affären, inga pengar, kan inte jobba, upp hem igen, många kilometer dagligen, gå, gå, gå.. mata lillen, bada lillen, lägga lillen, glömde bort mig själv, för lite sömn, ingen egentid till vila. sömnlöshet av oro, ångest, rädsla för vad som händer imorgon.
Jag blev allt mindre, lillen växte och krävde mer. Till slut får jag diagnosen Anorexi, sjukdomen som till en början var en " gå ner mammakilon" då jag fått höra konstant av en viss person hur stor min mage var, hur jag såg gravid ut, hur ful jag var.. osv. Personen betydde mycket för mig, han var pappan till mitt barn, och jag älskade han fortfarande då.
Tillslut satte sig allt på psyket, in och ut på sjukhus, hjärtproblem, näringsbrister. Till slut var det fråga om liv och död. Jag såg på Kevin, han var så livlig, var lika glad som ALLTID, ut och leka, första dagisdagen, och han hade ALDRIG fått lida pga min sjukdom, tills en dag då min bästa vän åker in till sjukhuset, jag blir kvar med Kevin och hennes lille prins, pojkarna sover sött, plötsligt vaknar hennes son. Jag lägger mig brevid honom, och han tittar på mig med trötta ögon " MAMMA"
Mamma kommer lite senare Maxim..
"mamma"
Otröstlig.. hans mamma är borta, hon är sjuk.
Men kom tillbaka. Då insåg jag, hur viktig en mamma är. Hur viktigt det är att mamman tänker på sig själv, för att kunna och orka.
Men ändå blev jag sämre, sommaren 2008 vägde jag 43 kg.
skin, ben.. Hjärtat svagt, minimal puls, iskall, temp på 35.5, orkade inte gå längre, orkade inte leka, inte vakna.
Jag får välja, Livet eller döden ?
Jag valde livet, för Kevin är mitt liv, skulle han växa upp utan sin mamma ?
Jag flyttade, började en utbuldning, och snart ett år senare sitter jag här, friskare från anorexin. Äter inte längre ett äpple om dagen.
Jag har insett hur viktigt livet är, hur blind man kan vara, hur en person som du en gång älskar mer än dig själv fick dig att känna dig som ingenting. Vem älskade jag egentligen ?
Kärleken var nära på att kosta mig livet ? TILL vilket pris ?
Idag, känner jag ibland ilska, har och svårt att respektera människan / Människorna som gjorde allt detta. Men jag har lärt mig att älska mig själv, jag är älskvärd, underbar och mänsklig trotts att jag begått mina misstag, jag har sårat, varit känslokall, och ond. Men då älskade jag inte mig själv ? Och om man inte kan älska sig själv, så kan man inte älska någon annan heller.
Mitt liv är underbart, hur kunde jag begära så mycket. Varje dag inser jag saker och ting. Är fri från anorexidjävulen, hemskare finns inte, jag var inte " ivana" ingen kände igen mig.
JAg är frisk från den, inte helt, men jag kan kontrolera den. Jag blir aldrig helt fri, kanske till hösten då jag är friskförklarad om allt går enligt planerna.
Men jag är inne i en annan fas just nu. Har fått veta en sak, som jag valt att inte berätta. De som vet är människor som aldrig skulle svika mig om saker och ting förändrades, dessa underbara människor har funnits vid min sida genom allt, hela anorexidjävulen. och jag VET att dom kommer finnas genom detta med.
Denna gången ältar jag inte, denna gånger skriver jag inte om allt, denna gången tänker jag " Jag kommer bli frisk" Allt kommer lösa sig, jag får inte tänka på något annat sätt. Jag vet att inget kan sänka mig.
Har växt så mycket, läst mig saker och ting genom dessa erfarneheter. Livet är så kort, uppskatta alla dagar. DOM KOMMER ALDRIG TILLBAKA.
Kevin, han är mitt liv, han ger mig så mycket och allt jag gör är för honom. DITT barn, det kommer alltid älska dig, oavsett vem du är eller vem du blir, alltid ligga där när du vaknar på morgonen. ALLA har inte den gåvan att få bli förälder. TÄNK till. Mänsklighet är att genomgå svåra perioder, att sörja, att vara lycklig, att bli sårad, och att SÅRA. Du begår misstag, vi har alla gjort det, men lär dig att förlåta och gå vidare, du vinner ingenting på att vara hatisk och arg, den bästa "hämnden" för de människor som sårat dig är att se din styrka och ditt mod, att de sig lyckas få tillbaka tilliten, lyckan och livet, det är deras största fasa. De människor som förstör, sårar, lever ut sin ilska, misstag på din bekostnad, de är dom som mår dåligt, det är dom som inte älskar sig själva, dessa människor måste leva ut alla sina negativa känslor på någon, och du är kanske den olyckligt valda. ta tag i dig själv, hur svårt det än är att få tillbaka allt, men gör det. Du är det viktigaste du har.
var rädd om det.
Jag har vissa dagar, livet är så trist ibland, det går upp och ner. Men jag väljer att ha avstånd till de som gjorde allt det som de gjort, jag respekterar dem, och nu kan jag det, då jag älskar mig själv så mycket, då jag respekterar mig själv.
INGEN kan längre sänka min självkänsla genom ord, Jag vet vem jag ar och vad som driver mig, en komentar på min blogg, som är riktad till att såra, kan avgöras med tanke på vem det är som skriver den, men jag tar inte åt mig så länge det gäller mig eller mina val.
Följ ditt hjärta, och jag vet vad smärta är och hur förbaskat ont det gör. Men en dag inser du, en vacker dag.
Jag är starkare än dig idag, jag älskar mig själv, jag är vacker, RIK, rik på kärlek, rik på lycka och de få vänne rjag har utspritt lite här och där, de vet jag finns där, och jag för dem.
Idag älskar jag mig själv, och inser hur mycket jag sårat människor. Men när jag ser att trotts allt jag gjort är dem kanske lyckliga nu, så värmer det inom mig, jag lider inte utav någons lycka, tvärt om.
En tanke bara, en tanke kan göra så mycket.
Kommentarer
Postat av: Liselotte Lundin
Hejsan Ivana.
**************************************************
Jag har läst detta du har skrivit,och jag kan inte beskriva med ord, hur jag kan tänka mig du har haft det...Jag blev tårögd,och tänkte först är detta verkligen sant,det du har gått igenom..För det var inte det vi fick veta om dig.Men efter allt som har hänt,nu så litar vi på dig till 100% ÅH MY GOOD..Vilka människor,för inte att prata om (pappan till lilla kevin (Otroligt det dom kan få ur käften)Så falska personer har vi aldrig träffat på i vårt liv.Jag har tänkt på det varje dag det du har skrivit,och lilla Kevin som man bara kan älska,är så glad för att du skrivit ner det i din blogg och du skall veta att vänner kan man inte få för många av,det verkar som om du har en underbar familj oxå som stöttar dig..Och ja ut med allt bara då får du det ännu bättre..Jag är en som säjer vad jag tycker och tänker,och vet att det är många som inte gillar.What ever..Bra att sanningen kommer fram.
Kämpa på bara Ivana,så stärk som du är kommer du att lyckas,med allt i livet..Pussa Kevin från oss
Många kram Liselotte Lundin
**************************************************
Trackback
