A little Cinderella Story

Hej i natten alla vänner och alla som jag ännu inte känner .

Måndag igen, en måndag som alla andra men ändå så unik på sitt sätt. Jag väljer att skriva nu av en enda anledning, att jag behöver göra det! Har haft som jag skrev innan en riktig bloggtorka och den håller väl i sig ännu, denna bloggtorka beror till visso på att jag har det rätt knivigt med jobb, skola och barn. Sen har jag även en mamma som är väldigt sjuk. Jag har barn som varit sjuk och jag har själv varit sjuk. Tyvärr hinner man inte med mycket då. Och när jag får den där lilla stunden som nu innan jag somnar så väljer jag att ta igen mig ist för att skriva om mitt liv och hur förbaskat synd det är om mig!!! Känns viktigare att bespara er smärtan :)

Nu är det såhär.. Nedan får jag en komentar från en UNDERBAR människa. DET hon skriver smärtade mig verkligen, jag blev inte arg, sur, krigslysten, tvärt om, ledsen, och ännu mer påmind om hur hemsk jag var mot hennes dotter.

Jag har sagt det 1000 ggr och jag säger det mer än gärna 1000 ggr till om det skulle hjälpa! FÖRLÅT, jag skämms, ångrar mig, mår skit över det jag gjorde och jag VET att det inte hjälper.

Vad jag än skulle skriva, kan det aldrig få det ogjort, vi kan inte ta tillbaka det förflutna och radera ut de misstag och de smärtor, lidande, sorg vi av olika anledningar orsakat någon. Men vet ni vad ? Jag är säker på att jag inte är ensam! Vi alla har mer eller mindre gjort desamma ? Eller ? Kanske är vi ibland för stolta för att erkänna, eller så är vi så harmlösa att vi begår samma misstag om och om igen. Jag VET så väl vad jag gjorde, men då visste jag faktiskt inte vilken underbar människa jag sårade. Sårade är bara förnamnet.

Jag vet att jag gjorde det, jag döljer det inte ( JAG LÄGGER UPP DET PÅ BLOGGEN SÅ ALLA KAN SE) Och jag kan inte få det ogjort hur mycket jag än önskar att jag kunde.

Jag behandlades som en liten trasa av min sons pappa, jag skriver aldrig om honom här, han är för oviktig för att ens synas här. Men den smärtan, och allt jag gick igenom i det förhållandet... Det önskar jag ingen. Jag var en vilsen liten flicka på 8 år när han var klar med mig. Så mycket hade han sänkt mig. Bara jag vet allt som hände mig, och han förstås, nog för att han ALDRIG någonsin skulle erkänna eller tala om det såhär för hela världen, men det spelar mig verkligen ingen roll.

LOUISE vet hur mycket jag ångrat mig, hur många gånger jag bett om förlåtelse, att jag försökt vara hennes vän, inte för någon annan anledning än för att jag INSÅG att allt som Marcus sagt om henne under dessa år, var allt annat än sanning. Han beklagade sig alltid över deras bråk, hur dominant hon var, hur hon slogs när dom bråkade, osv. osv. Hur hon pratade om mig, hur svartsjuk hon bara var på mig.. JAG HÖRDE DET FRÅN MARCUS, och alla andra i den familjen. Det nådde en punkt, då jag började se saker och ting klart.. STOP ett tag!!! Vem lyssnar jag på ? Vem är det som berättar allt detta, den uppfattning jag fått av att bara se människan var någon helt annan ( jag är bra på tyda människor). Jag och Louise fick bra kontakt, vi pratade ofta om vad som hänt, via Kevin hade vi jättebra kontakt, fick verkligen en verklighetsuppfattning av alla i den familjen. MEN LÅNGT INNAN DESS ångrade jag det som hände mellan mig och Marcus när dom var tillsammans. Då var det ju bara så synd om han, han hade lämnat oss, satt sig i klistret och kunde inte dra sig ut.


Förstår ni vad jag menar ? HUR kunde man veta bättre ? När pojkvännen säger det värsta om sin flickvän. KLART jag trodde han. dum som jag var.

Men det finns ingen ursäkt, jag är lika skyldig. kommer alltid vara.

Liselotte och Leif - Jag förstår att ni inte vill veta av mig, har sagt till Louise efter att det hände samma sak, för jag förstår verkligen det, och vet att det aldrig går att förlåta. För mig är ni ändå samma människor, och jag vet så väl hur illa jag gjorde Louise den gången. Jag vet också hur det kändes att vara Marcus "offer" Hans förlängda arm. Och jag vet vilket helvete hon har just nu. Och kommer ha framöver, hon blir aldrig fri.

Jag insåg också hur lika vi är innuti, hur otroligt nära vi skulle kunnat stå varandra, men vi lever i fel värld, plats och tidpunkt för det. Jag beundrade er för allt ni gjort för Kevin och jag kommer aldrig att glömma det. ALDRIG NÅGONSIN.

Jag pratar med Kevin om er alla :(
 
Jag förstår er ilska, kanske till och med hat. Jag skulle vilja få allt ogjort. Kan inte det, och kan heller inte förlåta mig själv. Det som hänt har hänt, och med alla dessa år av hemskt, har jag fått ut någonting underbart, Kevin, och lärt mig ett och annat om mig själv och pappan till min son. Att det finns människor, utan hjärna, hjärta eller själ, kalla, och fungerar endast som robotstyrda varelser. Jag har också lärt mig att inse att jag inte kan göra någonting åt gårdagen, eller det hemska jag orsakat, men jag kan se på morgondagen och försöka bli en bättre människa.

Vi lär oss om varandra varje dag, ingen är felfri, ibland gör vi saker som vi inte förstår varför, eller som vi inte kan styra, eller ångra. Vi sårar, vi glädjer, vi blir sårade och vi glädjs. VI alla SÖRJER och ÄR LYCKLIGA under livets gång. DET ÄR LIVETS gång...


Jag önskar jag visste bättre då. Idag gör jag det, men då är det försent. JAG beundrar er styrka och kärlek till varandra. Inga tvivel om att bebisen som är påväg blir lika underbar. Jag accepterar era känslor. Och jag är så hemskt ledsen. Jag vill att ni ska veta det. Inga ursäkter är bra nog. Och det finns hur många som helst, har verkligen tänkt på allt som hänt, ibland dag och natt..


En dag, kommer jag skriva vad jag var med om i 3.5 år. En dag kommer hela sanningen ut. Då bryr jag mig inte om hur hemskt det låter, hur illa jag blivit behandlad. Den dagen klarar jag det, jag gör inte det ännu. För det sitter i mig där inne. 





Förlåt


Ivana