Smärtan att mista sitt barn .
Hej och god morgon fans. Sovit gott ?
Såhär på morgonen tänkte jag börja dagen med ett så tragiskt och ledsamt inlägg som berörde mig, fick mig att gråta floder och ilska.
Min allra bästa vän, min ängel med en gloria på sne, min vän som i några år skyddade mig och min lille i magen, som gjorde allt i universum för att skydda oss. Han har alltid ställt upp, aldrig sagt nej! Funnits vid min sida oavsett svårigheter, i vått och torrt.
I vintras var han utomlands och hälsade på sin flickvän, och ringer mig, gråter, och med darrig röst säger han, - Ivana jag ska bli pappa! Jag brast, hans största önskan i livet var att få bli pappa, att få uppleva kärleken och att ge den till någon så liten, underbar och speciell. Minns tiden så väl innan, då Kev låg i magen, då han sparkade och sklogs :) Då Michel var lycklig för att hans " lillasyster" Skulle bli mamma.. Så kommer dagen som han väntat på, beskedet om att han ska bli pappa. Efter så måga år av svek och ingen funnen kärlek, efter tårar av sorg och brustet hjärta för att kärleken aldrig gick vägen för honom.
Min lycka var obeskrivlig, jag var så lycklig för hans skull, jag kan inte beskriva det för er.. Månaderna gick och han planerade allt, han längtade, de längtade, köpte fina saker, var lyckliga och förväntansfulla..
En dag, fick hon kraftiga förvärkar, hon hade så ont i magen och kunde inte sova på hela natten, vid 04 åker de in akut till Näl och där tar de prover på henne, allt var okej, inget fel på henne, bara och ta några ipren och åka hem igen, ingen tanke på att nått kan ha varit fel med det ofödda barnet, Dagen efter blir det akut in igen, hon gråter av smärta och kan knappt andas.. På Näl är allt bara bra, vi skriver ut lite starkare smärtlindring för dina starka sammandragningar och förvärkar.. Ingen som kommer på tanken att göra ett ultraljud eller olla bebisen...Den 4 juni i år, tänkte dom åka ner till familjen och spendera sin lilla semester i värmen innan bebis kommer, de väntade en liten kille :) de hade tid samma dag hos barnmorskan, så de packade allting och väntade bara på tiden så de inte missade den underbara känslan att lyssna på bebisens hjärta, vilken lycka.. Så lyckliga dom var, och den glädjen, skratten och hoppet i hans ögon, hans röst.. Jag skulle göra allt i min makt för att få uppleva det igen...
Hos barnmorskan, blir stämningen lite tyst, barnmorskan hörde mammans puls hörde inga hjärtljud. ! jag skickar en remiss till förlossningen, åk dit på en gång.. Vilken rädsla, de måste kännt..
De håller varandra i handen, och vid ultraljudet ligger bebis där, livlös, inga rörelser, inget litet hjärta som slår.. inga livstecken över huvud taget.. Bebisen lever inte.. Orden ekade i deras huvud, " vi är hemskt ledsna, ert barn har avlidit i magen" Sorgen var och är helt obeskrivlig..
De konstaterar att bebisen varit död i magen i 3 VECKOR.. den beräknade födseln var i September, bebisen dog vi vecka 25. Nu var de tvungna att gå igenom en förlossning, utan lyckligt slut, samma smärta, samma låga plågsamma värkar, dock viste dom att den lille pojken som skulle komma ut, var livlös.. så födseln skede i vecka 27..
Jag hörde ingenting på ett tag, Han ringde för att par dagar sedan och sa.. " Ivana, jag har förlorat mitt barn " Jag har sett den hemska smärtsamma förlossningen, som tog många långa timmar, jag har sett hennes kamp, hennes plågsamma tårar, och jag har sett min lille livlöse pojke.. Han skulle heta Kevin efter min lilla prins, som Michel älskar över allt annat.. Han gjorde allt för min son, han var beredd att ta ner alla stjärnor på himlen för oss..
Efter att pojken kom ut, fick de problem med moderkakan, den lossnade inte, och hon blev sämre, efter 3 veckor, kan man fråga sig att hon över huvudtaget överlevt.. Så akut in på operation, och de lyckas ta ut moderkakan och lyckas rädda henne också..
Vilken smärta.. att tvingas föda, under samma omständigheter, med samma smärta, inga smärtlindtingar hjälper, bara lindrar lite.. Edan lindrar för stunden, men att föda ett barn som dött, på detta viset är hemskt, jag kan inte förstå.. Jag har inte kunnat varken skkriva om detta eller prata om det.. För min sorg gör hemskt ont, att min "storebror" bästa vän, som förtjänar den mest underbara lyckan i livet, får den här rättvisan..
Kan man inte fråga sig varför akuten inte tog henne på allvar, man ser svart på vitt att hon är gravid, söker för buksmärtor och andingssvårigheter, och de skickar hem dom utan att kollat bebisens tillstånd ?
Jag förstår inte.. hur kan man bara vara så oallmänbildad, mamman kunde mist sitt liv, lillen hade legat där i 3 VECKOR.. Hur sjukt är det inte..
" Ivana, han var så liten och så fin.. han såg så fridfull och ynklig ut, min lilla son "
- Vad svarar man ? Vad säger man som kan trösta ? Dom är helt förstörda.. dom lider, mamman kan inte sova, hon har svåra smärtor, och stora blödningar, yrsel och svimmar lätt.. Han är med henne varje sekund..
Efter en kamp på en förlossning, när man genomgår någonting så smärtsamt, vet vi och tröstar vi oss med att veta att vi får någontign som är så värt varenda värk, vrenda sekund av lidande och smärta..
Jag sa till honom, att jag VET att dom kommer klara det, sa också att det kommer gå bra för dom i framtiden..
Minns en gång, vi satt hemma efter min förlossning och han sa " Ivana, kommer jag någonsin uppleva att känna lyckan att få bli pappa och känna kärleken till mamman.. " mitt svar var.. Ja vännen, jag vet det, och du kommer bli den bästa pappan i världen, en bättre pappa kan inte ett barn få..
När han ringde och berättade att de väntade barn, sa han.. " Ivana du hade rätt"
Hoppaas han litar på mig denna gången också.. Tänk om det fanns någonting jag kunde göra.. Tänk om jag bara kunde göra någonting, vad som helt i hela världen för att göra honom glad och lycklig igen..
Vi pratade länge, och jag sa till honom.. Det ni varit med om, vännen, det är en smärta inga föräldrar vill uppleva.. Men tänk såhär, någonting var fel med honom, någonting stod inte rätt till, och tänk om han hade fötts och efte rett par månader dött, eller om han hade blivit 1 eller 2 år och dött då.. Vet att det inte går att jämföra, men smärtan kanske hade varit okontrollbar då.. Då det fanns så mycket mer minnen och saker som påminde... Jag lovade honom att finnas här, han fanns alltid för mig.. Om ni bara visste allt han gjorde för oss.. Hade inte han funnits vid min sida, min bästa vän så vet jag inte hur eller var jag hade varit nu..
Jag önskar det fanns någonting jag kunde göra, vad som helst.. Vill bara höra hans lyckliga röst igen, se hans lycka i ögonen, min finaste, bästa vän.. Michel, jag kommer alltid stå i skuld till dig, kan aldrig tacka dig nog..
Jag älskar er.. Ivana
Såhär på morgonen tänkte jag börja dagen med ett så tragiskt och ledsamt inlägg som berörde mig, fick mig att gråta floder och ilska.
Min allra bästa vän, min ängel med en gloria på sne, min vän som i några år skyddade mig och min lille i magen, som gjorde allt i universum för att skydda oss. Han har alltid ställt upp, aldrig sagt nej! Funnits vid min sida oavsett svårigheter, i vått och torrt.
I vintras var han utomlands och hälsade på sin flickvän, och ringer mig, gråter, och med darrig röst säger han, - Ivana jag ska bli pappa! Jag brast, hans största önskan i livet var att få bli pappa, att få uppleva kärleken och att ge den till någon så liten, underbar och speciell. Minns tiden så väl innan, då Kev låg i magen, då han sparkade och sklogs :) Då Michel var lycklig för att hans " lillasyster" Skulle bli mamma.. Så kommer dagen som han väntat på, beskedet om att han ska bli pappa. Efter så måga år av svek och ingen funnen kärlek, efter tårar av sorg och brustet hjärta för att kärleken aldrig gick vägen för honom.
Min lycka var obeskrivlig, jag var så lycklig för hans skull, jag kan inte beskriva det för er.. Månaderna gick och han planerade allt, han längtade, de längtade, köpte fina saker, var lyckliga och förväntansfulla..
En dag, fick hon kraftiga förvärkar, hon hade så ont i magen och kunde inte sova på hela natten, vid 04 åker de in akut till Näl och där tar de prover på henne, allt var okej, inget fel på henne, bara och ta några ipren och åka hem igen, ingen tanke på att nått kan ha varit fel med det ofödda barnet, Dagen efter blir det akut in igen, hon gråter av smärta och kan knappt andas.. På Näl är allt bara bra, vi skriver ut lite starkare smärtlindring för dina starka sammandragningar och förvärkar.. Ingen som kommer på tanken att göra ett ultraljud eller olla bebisen...Den 4 juni i år, tänkte dom åka ner till familjen och spendera sin lilla semester i värmen innan bebis kommer, de väntade en liten kille :) de hade tid samma dag hos barnmorskan, så de packade allting och väntade bara på tiden så de inte missade den underbara känslan att lyssna på bebisens hjärta, vilken lycka.. Så lyckliga dom var, och den glädjen, skratten och hoppet i hans ögon, hans röst.. Jag skulle göra allt i min makt för att få uppleva det igen...
Hos barnmorskan, blir stämningen lite tyst, barnmorskan hörde mammans puls hörde inga hjärtljud. ! jag skickar en remiss till förlossningen, åk dit på en gång.. Vilken rädsla, de måste kännt..
De håller varandra i handen, och vid ultraljudet ligger bebis där, livlös, inga rörelser, inget litet hjärta som slår.. inga livstecken över huvud taget.. Bebisen lever inte.. Orden ekade i deras huvud, " vi är hemskt ledsna, ert barn har avlidit i magen" Sorgen var och är helt obeskrivlig..
De konstaterar att bebisen varit död i magen i 3 VECKOR.. den beräknade födseln var i September, bebisen dog vi vecka 25. Nu var de tvungna att gå igenom en förlossning, utan lyckligt slut, samma smärta, samma låga plågsamma värkar, dock viste dom att den lille pojken som skulle komma ut, var livlös.. så födseln skede i vecka 27..
Jag hörde ingenting på ett tag, Han ringde för att par dagar sedan och sa.. " Ivana, jag har förlorat mitt barn " Jag har sett den hemska smärtsamma förlossningen, som tog många långa timmar, jag har sett hennes kamp, hennes plågsamma tårar, och jag har sett min lille livlöse pojke.. Han skulle heta Kevin efter min lilla prins, som Michel älskar över allt annat.. Han gjorde allt för min son, han var beredd att ta ner alla stjärnor på himlen för oss..
Efter att pojken kom ut, fick de problem med moderkakan, den lossnade inte, och hon blev sämre, efter 3 veckor, kan man fråga sig att hon över huvudtaget överlevt.. Så akut in på operation, och de lyckas ta ut moderkakan och lyckas rädda henne också..
Vilken smärta.. att tvingas föda, under samma omständigheter, med samma smärta, inga smärtlindtingar hjälper, bara lindrar lite.. Edan lindrar för stunden, men att föda ett barn som dött, på detta viset är hemskt, jag kan inte förstå.. Jag har inte kunnat varken skkriva om detta eller prata om det.. För min sorg gör hemskt ont, att min "storebror" bästa vän, som förtjänar den mest underbara lyckan i livet, får den här rättvisan..
Kan man inte fråga sig varför akuten inte tog henne på allvar, man ser svart på vitt att hon är gravid, söker för buksmärtor och andingssvårigheter, och de skickar hem dom utan att kollat bebisens tillstånd ?
Jag förstår inte.. hur kan man bara vara så oallmänbildad, mamman kunde mist sitt liv, lillen hade legat där i 3 VECKOR.. Hur sjukt är det inte..
" Ivana, han var så liten och så fin.. han såg så fridfull och ynklig ut, min lilla son "
- Vad svarar man ? Vad säger man som kan trösta ? Dom är helt förstörda.. dom lider, mamman kan inte sova, hon har svåra smärtor, och stora blödningar, yrsel och svimmar lätt.. Han är med henne varje sekund..
Efter en kamp på en förlossning, när man genomgår någonting så smärtsamt, vet vi och tröstar vi oss med att veta att vi får någontign som är så värt varenda värk, vrenda sekund av lidande och smärta..
Jag sa till honom, att jag VET att dom kommer klara det, sa också att det kommer gå bra för dom i framtiden..
Minns en gång, vi satt hemma efter min förlossning och han sa " Ivana, kommer jag någonsin uppleva att känna lyckan att få bli pappa och känna kärleken till mamman.. " mitt svar var.. Ja vännen, jag vet det, och du kommer bli den bästa pappan i världen, en bättre pappa kan inte ett barn få..
När han ringde och berättade att de väntade barn, sa han.. " Ivana du hade rätt"
Hoppaas han litar på mig denna gången också.. Tänk om det fanns någonting jag kunde göra.. Tänk om jag bara kunde göra någonting, vad som helt i hela världen för att göra honom glad och lycklig igen..
Vi pratade länge, och jag sa till honom.. Det ni varit med om, vännen, det är en smärta inga föräldrar vill uppleva.. Men tänk såhär, någonting var fel med honom, någonting stod inte rätt till, och tänk om han hade fötts och efte rett par månader dött, eller om han hade blivit 1 eller 2 år och dött då.. Vet att det inte går att jämföra, men smärtan kanske hade varit okontrollbar då.. Då det fanns så mycket mer minnen och saker som påminde... Jag lovade honom att finnas här, han fanns alltid för mig.. Om ni bara visste allt han gjorde för oss.. Hade inte han funnits vid min sida, min bästa vän så vet jag inte hur eller var jag hade varit nu..
Jag önskar det fanns någonting jag kunde göra, vad som helst.. Vill bara höra hans lyckliga röst igen, se hans lycka i ögonen, min finaste, bästa vän.. Michel, jag kommer alltid stå i skuld till dig, kan aldrig tacka dig nog..
Jag älskar er.. Ivana
Kommentarer
Trackback
