Happy new year .
Hey Baberiba !
Först och främst vill jag önska alla mina läsare ett riktigt gott nytt år!!! Önskar er alla det bästa, vänner som fiender.
Tänkte även summera det gångna året, vilket var tufft för mig, inget lätt år! Har hänt mycket hemskt men som varje nytt år hoppas jag att det skall bli bättre, för vad är människan utan sitt hopp ? Vet ni om att hoppet är det sista som lämnar en ?
Januari för ett år sedan började Kampen på riktigt för mig, aldrig kunde jag ana att jag skulle bli så sjuk, att jag redan var sjuk.. dag för dag släcktes min låga, för varje dag krympte jag, blev svagare och svagare. Många av er som läser bloggen har ingen aning om vad jag har varit med om, många av er har ingen aning om hur många gånger jag varit så dålig att jag var nära döden.
Jag fick i Januari 2007 diagnosen Mild Anorexi. Som sedan utvecklades åt det sämre hållet, har ett vagt minne av min sjukdomstid, som tro det eller ej inte är ur mig än.
Jag vet också många människors tankar om denna sjukdom! För den som inte varit fast i djävulens makt, kan inte föreställa sig hur det har varit.
Jag örsöker att inte tänka på den tiden, men man blir påmind, varje dag!
Jag var tvungen att flytta hem, och idag är jag tacksam att jag gjorde det, för det kanske var min räddning ? Jag hade nog inte suttit här om jag inte fått mina ultimatum från Kliniken i Uddevalla.
" Ivana, Du måste tyvärr välja nu, flytta hem, där du kan få hjälp med allt, där någon finns om nätterna så man vet om du vaknar eller ej dagen därpå, eller att vi lägger in dig och då blir det inte några få dagar utan tills du är stark nog att komma hem. Valet var enkelt, jag ville inte tänka tanken på att vara utan min son, jag ville vara mamma, jag ville vara med honom, jag valde livet och honom.
Men kampen fortsatte, mat var min värsta fiende, jag kunde inte äta, ångesten slet sönder mig, jag hade ont i hela mig, vikten rasade och på otroligt kort tid var jag nere på 39 kg! Jag orkade så mycket, allt utom att äta!
varje tugga tog en evighet. Vändpunkten kom då jag var så späd, 38.2 kg, tappade massa hår, ansiktet var helt ihopsjunket, jag hade tappat hoppet om allt, jahg orkade inte ens gå till lekplatsen utan att mitt hjärta började slå så svagt att jag trodde det sjukke stanna, pulsen var svag, andnignen var otroligt oregelbunden, fram och tillbaka till sjukhus, hjärtmediciner, och överdosering hit och dit. Men jag nådde botten, jag var tvungen att välja, välja mellan liv och död.. jag valde livet, Kevin, mig själv.. Tack vore en person som fick mig att inse hur sjuk jag var.. och mycket mycket mer.
Sakta men säkert vände saker och ting, jag var nu tvungen att kämpa, hårt, och kampen mot mig själv var otrolig, jag kommer inte ihår allt, minnet var vagt, glömde allt, glömde småsaker, viktiga saker.. Jag började komma få fötter, jag insåg att jag började få tillbaka min låga, maten var min enda medicin. Maten räddade mitt liv..!
Hösten 2008 började jag skolan, UNSK - linjen. Det var någonting som fick mig att känna mig duglig, jag har fått ett helt annat synsätt efter att jag började där. Har aldrig älskat skolan mer, toppbetyg, jag fick jobb genom praktiken, många portar tillbaka till livet öppnades. Och här sitter jag nu. Vet inte vad jag väger, från att ha vägt mig 35 gånger per dag, väger jag mig otroligt sällan nu, jag äter måttligt bra, jag är gladare, jag uppskattar mig själv och min kropp mer. Men jag är långt ifrån friskförklarad, och jag är medveten om att kampen blir långvarig, har bra dagar, har riktigt usla dagar, men jag är påväg åt rätt håll.
Jag känner mig redo att prata om min sjukdom, många orsaker ligger bakom den, många nära har jag förlorar i cancer, många andra faktorer sedan jag var liten har påverkat och bidragit till Anorexin. Inget "banta" Eller iaf inte så allvarligt. Mer stress, oro, sorg, ensamhet. Mobbning, och krig!!!
Idag väger jag omkring 49-51 kg! tror jag, det pendlar väldigt mycket, minsta influensa, minsta magsjuka rasar jag.
Men jag har viljan och orken att leva, jag vill kämpa nu.
Så vad har jag för förväntningar på 2009 ?
Jag vill plugga, vara mamma, jobba, flytta till egen lägenhet ( vet inte om jag vågar riktigt ) Jag vill skaffa en liten hund, Chiuaua och jag vill bli frisk! Framför allt FRISK!
Sjukdomen gjorde mig till en dålig människa, jag sårade otroligt många, jag är inte den personen och de som känner mig vet också vem jag blev när jag blev sjuk, jag var inte Ivana . det gör mig otrioligt ledsen i efterhand. Och om du känner dig utpekad så vet du i dagsläget hur mycket jag ångrar mig, och jag är tacksam, otroligt tacksam för allt.
Jag är människa igen.. :) jag är mamma, en bästa vän, en dotter, en syster.. Jag är migsjälv.
Förlåt.
Just nu har jag vaknat, har haft en rejäl magsjuka :( fy bubblan. Jag mår såååå bra nu.. :) ska ut och gå med maxen idag har jag tänkt mig. Ska städa lite för imorgon kommer MIN ÄLSKLING från sin pappa o Lise och jag har saknat han enormt.
Ska tvätta och bara ta det lugnt, har levt på saftsoppa, proviva och kaffe, så jag behöver energi.
Men gott nytt år allihopa, nu vet ni LITE pyttelite om vad jag varit med om, och jag völjer att inte skriva om det i min blogg, för visst har jag dåliga dagar, men jag är en positiv människa och jag skämtar och pratar gärna om det positiva. Vad vinner jag på att se tillbaka ?
Jag har bara ett liv, och jag vill leva det fullt ut. JAg gör misstag, jag sårar, jag ber om förlåtelse, jag gör fel, Jag är bara människa.
Ha en toppen dag, jag kommer in sen igen.
puss I
Först och främst vill jag önska alla mina läsare ett riktigt gott nytt år!!! Önskar er alla det bästa, vänner som fiender.
Tänkte även summera det gångna året, vilket var tufft för mig, inget lätt år! Har hänt mycket hemskt men som varje nytt år hoppas jag att det skall bli bättre, för vad är människan utan sitt hopp ? Vet ni om att hoppet är det sista som lämnar en ?
Januari för ett år sedan började Kampen på riktigt för mig, aldrig kunde jag ana att jag skulle bli så sjuk, att jag redan var sjuk.. dag för dag släcktes min låga, för varje dag krympte jag, blev svagare och svagare. Många av er som läser bloggen har ingen aning om vad jag har varit med om, många av er har ingen aning om hur många gånger jag varit så dålig att jag var nära döden.
Jag fick i Januari 2007 diagnosen Mild Anorexi. Som sedan utvecklades åt det sämre hållet, har ett vagt minne av min sjukdomstid, som tro det eller ej inte är ur mig än.
Jag vet också många människors tankar om denna sjukdom! För den som inte varit fast i djävulens makt, kan inte föreställa sig hur det har varit.
Jag örsöker att inte tänka på den tiden, men man blir påmind, varje dag!
Jag var tvungen att flytta hem, och idag är jag tacksam att jag gjorde det, för det kanske var min räddning ? Jag hade nog inte suttit här om jag inte fått mina ultimatum från Kliniken i Uddevalla.
" Ivana, Du måste tyvärr välja nu, flytta hem, där du kan få hjälp med allt, där någon finns om nätterna så man vet om du vaknar eller ej dagen därpå, eller att vi lägger in dig och då blir det inte några få dagar utan tills du är stark nog att komma hem. Valet var enkelt, jag ville inte tänka tanken på att vara utan min son, jag ville vara mamma, jag ville vara med honom, jag valde livet och honom.
Men kampen fortsatte, mat var min värsta fiende, jag kunde inte äta, ångesten slet sönder mig, jag hade ont i hela mig, vikten rasade och på otroligt kort tid var jag nere på 39 kg! Jag orkade så mycket, allt utom att äta!
varje tugga tog en evighet. Vändpunkten kom då jag var så späd, 38.2 kg, tappade massa hår, ansiktet var helt ihopsjunket, jag hade tappat hoppet om allt, jahg orkade inte ens gå till lekplatsen utan att mitt hjärta började slå så svagt att jag trodde det sjukke stanna, pulsen var svag, andnignen var otroligt oregelbunden, fram och tillbaka till sjukhus, hjärtmediciner, och överdosering hit och dit. Men jag nådde botten, jag var tvungen att välja, välja mellan liv och död.. jag valde livet, Kevin, mig själv.. Tack vore en person som fick mig att inse hur sjuk jag var.. och mycket mycket mer.
Sakta men säkert vände saker och ting, jag var nu tvungen att kämpa, hårt, och kampen mot mig själv var otrolig, jag kommer inte ihår allt, minnet var vagt, glömde allt, glömde småsaker, viktiga saker.. Jag började komma få fötter, jag insåg att jag började få tillbaka min låga, maten var min enda medicin. Maten räddade mitt liv..!
Hösten 2008 började jag skolan, UNSK - linjen. Det var någonting som fick mig att känna mig duglig, jag har fått ett helt annat synsätt efter att jag började där. Har aldrig älskat skolan mer, toppbetyg, jag fick jobb genom praktiken, många portar tillbaka till livet öppnades. Och här sitter jag nu. Vet inte vad jag väger, från att ha vägt mig 35 gånger per dag, väger jag mig otroligt sällan nu, jag äter måttligt bra, jag är gladare, jag uppskattar mig själv och min kropp mer. Men jag är långt ifrån friskförklarad, och jag är medveten om att kampen blir långvarig, har bra dagar, har riktigt usla dagar, men jag är påväg åt rätt håll.
Jag känner mig redo att prata om min sjukdom, många orsaker ligger bakom den, många nära har jag förlorar i cancer, många andra faktorer sedan jag var liten har påverkat och bidragit till Anorexin. Inget "banta" Eller iaf inte så allvarligt. Mer stress, oro, sorg, ensamhet. Mobbning, och krig!!!
Idag väger jag omkring 49-51 kg! tror jag, det pendlar väldigt mycket, minsta influensa, minsta magsjuka rasar jag.
Men jag har viljan och orken att leva, jag vill kämpa nu.
Så vad har jag för förväntningar på 2009 ?
Jag vill plugga, vara mamma, jobba, flytta till egen lägenhet ( vet inte om jag vågar riktigt ) Jag vill skaffa en liten hund, Chiuaua och jag vill bli frisk! Framför allt FRISK!
Sjukdomen gjorde mig till en dålig människa, jag sårade otroligt många, jag är inte den personen och de som känner mig vet också vem jag blev när jag blev sjuk, jag var inte Ivana . det gör mig otrioligt ledsen i efterhand. Och om du känner dig utpekad så vet du i dagsläget hur mycket jag ångrar mig, och jag är tacksam, otroligt tacksam för allt.
Jag är människa igen.. :) jag är mamma, en bästa vän, en dotter, en syster.. Jag är migsjälv.
Förlåt.
Just nu har jag vaknat, har haft en rejäl magsjuka :( fy bubblan. Jag mår såååå bra nu.. :) ska ut och gå med maxen idag har jag tänkt mig. Ska städa lite för imorgon kommer MIN ÄLSKLING från sin pappa o Lise och jag har saknat han enormt.
Ska tvätta och bara ta det lugnt, har levt på saftsoppa, proviva och kaffe, så jag behöver energi.
Men gott nytt år allihopa, nu vet ni LITE pyttelite om vad jag varit med om, och jag völjer att inte skriva om det i min blogg, för visst har jag dåliga dagar, men jag är en positiv människa och jag skämtar och pratar gärna om det positiva. Vad vinner jag på att se tillbaka ?
Jag har bara ett liv, och jag vill leva det fullt ut. JAg gör misstag, jag sårar, jag ber om förlåtelse, jag gör fel, Jag är bara människa.
Ha en toppen dag, jag kommer in sen igen.
puss I
Kommentarer
Trackback
