A little Cinderella Story

Jag har kännt Marcus i sammanlagt  drygt 7 år! Jag vet hur han fungerar, hur hans  beteendemönster ser ut.. Har även förmågan att läsa han som en öppen bok, men för att känna han så väl har det kostat mig mycket.. Pengar, tårar, sorg, glädje och det värsta av allt, så kostade det mig min intrigitet och min självkänsla och min självtillit.. När kevin föddes började mardrömmen, biverkningarna på hans medel för att knäcka mig.. Helt ärligt. Jag blev på något sätt hjärntvättad.. allt som hände var mitt fel.. allt..

Jag levde i förnekelse, jag levde alla dessa år i en lögn.. var så blind av kärlek. Och ni skall veta det att han är duktig.. marcus är bra på att spela.. !!! Måste också tillägga att inte allt var hemskt, nått fanns det ju som höll mig kvar, kan inte sätta fingret på om det var min  blinda syn eller naiviteten, men jag tror jag valde att acceptera att jag var boven i dramat, jag ville ha det så...

Men vad är det man säger, tiden läker alla sår..  ibland kommer det upp minnen.. bra o dåliga.. dock är jag bedövad av all smärta så jag känner inte av de bra..

Från det att Kevin föddes har marcus ALDRIG träffat honom regelbundet, när kevin precis hinner få en uppfattning om sin pappa så försvinner han igen. 
 

Marcus kan inte vara trogen, inte heller ärlig mot någon.. han lever i en lögn, han ljuger så mycket att han tror på det han säger själv.. Marcus gör aldrig fel.. Han kan gråta väldigt bra, ångra sig så djupt.. Han vet PRECIS HUR han ska göra för att få igenom sin vilja...
Marcus Kan inte älska någon.. marcus har aldrig älskat mig inte heller Louise.. Han vet inte vad det är, och har inte fötts med gåvan att ge kärlek, han vet bara hur man tar...

Han kunde med alla medel få mig att tro han.. han kunde svära på sin mammas grav och ljuga, samtidigt som han ser mig djupt in i ögonen..

Alla mina känslor försvann helt för marcus förra sommaren.. innan dess var det ytterst lite kvar.. Då jag insåg allt.. PRECIS ALLT... VEM HAN VAR o vad han hade gjort mig...

Hur sönder jag var.. trasig.. hade inget självförtroende, jag var tjock, såg gravid ut.. dum i huvudet, en dålig mamma, en värdelös människa.. och jag lyckades bli precis som han önskade.. Jag var noll.. jag hade förlorat allt.. blivit sjuk av alla dessa tankar om hur dålig jag var.. så en dag såg jag allt.. såg mig själv i spegeln, en liten spinkig tjej, mamma.. utan krafter, utan glimt i ögat, utan leenden på läpparna..

Då förändrades hela mitt liv.. Jag skulle börja om..

Och här är jag idag, ett år senare.. FRISKFÖRKLARAD, skrev ut mig själv från enheten.. Är snart färdigutbildad undersköterska, en glad, frisk och toppen mamma till min son.. Jag vet att jag är det.. ingen kan komma och tala om för mig annat.

Fortsättning följer sedan...