Why can't you just love yourself.
Hej
kompisar. Ni vet att jag oftast driver runt här på bloggen, och med jämna mellanrum är jag ganska allvarlig, alla möjliga känslor skrivs, alla typer av tankar. Tänkte påbörja detta inlägg, som troligt vis tar mer tid än vad jag har, men får se när jag avlutar det. Som ni har förstått har min APU satt fart, snart är första veckan avklarad och jag har verkligen haft det körigt, jag tänker inte sitta här och tycka synd om mig själv, för jag har faktiskt ingen tid att tänka i dom banorna. På mitt jobb så träffar jag olika människor, olika personligheter, olika sjukdomar, Allt är individuellt. Jag går upp kl 05 senast, tar upp Kevin, packar allt för jobb och dagmamma, sedan bär det av. Hemma väntar disk, tvätt, PLUGG, ett rös med hemuppgifter för att lärarna antagligen inte tycker det räcker med att praktisera, då är vi alltså hemma kl ca 16.30, Slutar jag en timme tidigare så hinner jag inte mer än att åka hem, ta mig en kopp kaffe och sedan åka och hämta Kev. Sen vet de flesta hur barn i 2 års- åldern är.. ? Det är trottsålder! Helt utesluten från omvärlden är jag just nu, har inte ens koll på när jag var på dass sist! Samtal med vänner ? När hinner jag det ? När hinner jag med att ladda inför morgondagen ? När jag inte ens hinner ikapp uppgifterna, jag måste prioritera, och mamma är verkligen dålig, pappa jobbar, lillebror är ute med kompisarna. Kevin vill ut och leka, mamma önskar jag kunde städa, eller ta hennes tvätt och diskmaskinen, handlar, åker och fixar brev, post och så vidare! Jag orkar inte. Det tar inte slut där..
Jag är även den som får ta ALLAS problem här hemma, I mitt jobb är de största problemen då en 35 årig tjej, inte kan njuta av att ta en promenad för hon kan inte gå! Eller den ensamstående mamman med 2 skolbarn som har fått veta att hon har MS-syndrom och inte kan ta hand om sina barn längre på egen hand! Eller reumatiker som kan gå ut 30 minuter på en månad! Bara några vanliga exempel. Detta är skrämmande då det finns alldeles för många UNGA människor som är svårt sjuka, Även äldre. Vi räcker inte till!
Ändå ser man livsglädjen lysa genom de blå då man kommer in och påpekar att solen lyser idag!
Frågar man hur mår du idag? får man som svar att det är jättebra idag, för jag skall få gå ut på balkongen och äta min middag ... Någonting som vi överskattar och tar som en självklarhet.
När jag kommer hem, är jag glad, när jag lämnar jobbets bilar och korridorer är jag glad för att jag bor i ett hem som är varmt och skönt, rent, har bekväma möbler, ren tvätt men framför allt är jag egentligen FRISK, har ingen sjukdom som skapar begränsningar.
När jag vandrar på gångbanan hör jag ständiga klagomål, allt är jobbigt, solen är inte tillräckligt varm, jag är maktlös och slut för att halsen värker och snoken rinner. Familjeförhållanderna tycks vara svenskarnas största problem, han sa det, hon sa det, osv. Men när någon sitter framför mig, med två armar, två ben, kan gå, kan äta, kan tala, säger att livet inte är värt att leva för att jag och sambon gjort slut, gråter över att man inte har råd att resa utomlands, att man inte har råd att åka till kolmården, eller att man skriker på barnen för i princip ingenting. Men vakna! Se er omkring lite, jag får höra men va!!!!! jobbar du med äldre? Torkar arslen hela dagarna? HEMTJÄNSTEN ???
Människor vet inte vad vi sysslar med, allt handlar om okunskap och så mycket mer än "torka arslen" Jag lär mig så mycket mer, för torka röv kan jag! Kan vi alla! Men att se hur männikor lever, och hur de ser de positiva sakerna i livet, ser sitt liv som så gott de kan bli och gör det bästa utav det. De önskar kanske att de kunde klara sig själva på en toalett, att kunna KISSA på egen hand.
Ta det inte som en självklarhet, för en dag kommer allt ikapp dig och det är inte skönt att gå i en blöja och uträtta behoven i den för att du inte kan gå och fixa allt på toaletten. Annars så kan du fortsätta tänka på att det inte händer dig.
Mitt syfte var att tala om för många utav er som ifrågasätter min fritid då jag FAKTISKT är ensamstående mamma på heltid, och har heltidsstudier även då jag har APU och sköter hela hemmet då ingen annan kan, jag hinner inte mer än allt detta på dygnets timmar, respektera det! Jag ber inte om någonting annat än det.
Sen vill jag bara sluta lyssna på allas klagomål om problem som de anser är det värsta som finns, SÄTT dig ner ett slag och tänk efter, DET SKULLE KUNNA VARA VÄRRE.
Uppskatta ditt liv, underskatta det inte, underskatta ingenting. Det går fort åt andra hållet.
Nan
Jag är även den som får ta ALLAS problem här hemma, I mitt jobb är de största problemen då en 35 årig tjej, inte kan njuta av att ta en promenad för hon kan inte gå! Eller den ensamstående mamman med 2 skolbarn som har fått veta att hon har MS-syndrom och inte kan ta hand om sina barn längre på egen hand! Eller reumatiker som kan gå ut 30 minuter på en månad! Bara några vanliga exempel. Detta är skrämmande då det finns alldeles för många UNGA människor som är svårt sjuka, Även äldre. Vi räcker inte till!
Ändå ser man livsglädjen lysa genom de blå då man kommer in och påpekar att solen lyser idag!
Frågar man hur mår du idag? får man som svar att det är jättebra idag, för jag skall få gå ut på balkongen och äta min middag ... Någonting som vi överskattar och tar som en självklarhet.
När jag kommer hem, är jag glad, när jag lämnar jobbets bilar och korridorer är jag glad för att jag bor i ett hem som är varmt och skönt, rent, har bekväma möbler, ren tvätt men framför allt är jag egentligen FRISK, har ingen sjukdom som skapar begränsningar.
När jag vandrar på gångbanan hör jag ständiga klagomål, allt är jobbigt, solen är inte tillräckligt varm, jag är maktlös och slut för att halsen värker och snoken rinner. Familjeförhållanderna tycks vara svenskarnas största problem, han sa det, hon sa det, osv. Men när någon sitter framför mig, med två armar, två ben, kan gå, kan äta, kan tala, säger att livet inte är värt att leva för att jag och sambon gjort slut, gråter över att man inte har råd att resa utomlands, att man inte har råd att åka till kolmården, eller att man skriker på barnen för i princip ingenting. Men vakna! Se er omkring lite, jag får höra men va!!!!! jobbar du med äldre? Torkar arslen hela dagarna? HEMTJÄNSTEN ???
Människor vet inte vad vi sysslar med, allt handlar om okunskap och så mycket mer än "torka arslen" Jag lär mig så mycket mer, för torka röv kan jag! Kan vi alla! Men att se hur männikor lever, och hur de ser de positiva sakerna i livet, ser sitt liv som så gott de kan bli och gör det bästa utav det. De önskar kanske att de kunde klara sig själva på en toalett, att kunna KISSA på egen hand.
Ta det inte som en självklarhet, för en dag kommer allt ikapp dig och det är inte skönt att gå i en blöja och uträtta behoven i den för att du inte kan gå och fixa allt på toaletten. Annars så kan du fortsätta tänka på att det inte händer dig.
Mitt syfte var att tala om för många utav er som ifrågasätter min fritid då jag FAKTISKT är ensamstående mamma på heltid, och har heltidsstudier även då jag har APU och sköter hela hemmet då ingen annan kan, jag hinner inte mer än allt detta på dygnets timmar, respektera det! Jag ber inte om någonting annat än det.
Sen vill jag bara sluta lyssna på allas klagomål om problem som de anser är det värsta som finns, SÄTT dig ner ett slag och tänk efter, DET SKULLE KUNNA VARA VÄRRE.
Uppskatta ditt liv, underskatta det inte, underskatta ingenting. Det går fort åt andra hållet.
Nan
Kommentarer
Trackback
