A little Cinderella Story

Hej kompisar.

Nu är jag hemkommen. Örnen har landat, det har även tant röd gjort. Tacka gudarna för det, för jag älskar och ligga i en vecka och vara hårt avliden och tycka nedrans synd om mig själv under filtar och plädar, i ett mörker som liknas en kista. Ögonen i kors och bara sucka!!!

Ingen har vid detta laget missat att jag haft PMS i veckan ? För det har gjort sig tydligt med tanke på tålamod och humör. Stackars min omgivning, nu kan dom slappna av. För oftast går det över när den kommer. Har varit känslosam, grinat, surat, ätit kopiösa mängder godis, jag har gapat som en mås ute efter att störta till attack!!!

Nu känner jag bara tomhet. Fy bubblan vad sentimental jag känner mig, kanns som att gårdagen bjöd på falska sommarkänslor efter som solen idag LYSER I SIN FRÅNVARO över mig och min skugga. Och när jag vaknade imorse undrade jag febrilt vem i hela fridens namn som kört över mig med pansarvagn ?!!! Illa då man aldrig tycks få tillräckligt med sömn. Nu sitter jag här, torsdag eftermiddag och försöker skriva bort mina sorgfulla känslor med annat då jag istället vill skriva ner hela min trasiga själ här. Men jag vet inte hur jag ska skriva det. Jag är bara ledsen för att han aldrig ser mig.

Jag pratar med honom, han hör inte, jag tittar på han, han ser mig inte, Jag vet inte varför! Jag vet inte hur! Jag vet inte varför jag bara inte kan koppla bort honom, han är ju kall, arrogant, tom, och så underbar. Han tittar på mig i smyg, han gör allt i hela världen för att undvika mig. Jag kan inte sluta drömma varje natt. Våra ögon ser in i varandras, lappar möts, händer som kramar om varandra. Han är verkligen det finaste jag någonsin skådat. Men jag AVSKYR sättet han är mot mig. Han är så ELAK! Allt för att f mig att avsky han ännu mer.


Vill sluta drömma om honom, han finns i drömmen, varje gång jag slutat tänka på honom, som en påminelse om att jag inte ska sova utan honom där. Det gör ont. För jag kämpar emot så hårt. Vi kommer aldrig någonsin hålla våra händer korsade igen, våra läppar kommer aldrig mötas mer. Hans armar kommer aldrig omfamna mig igen. Ingen har någonsin rört vid mig som han har. Har aldrig kunnat titta någon i ögonen så länge som jag kan titta i hans. Men så fort jag ser han, sjunker jag ner med blicken.


Jag vill så gärna bara ta bort allt detta. Kan någon bara tala om för mig hur jag ska göra. För han verkar det så lätt! Jag vill bara vara jag igen. Det har gått flera månader, men det verkar som att  jag inte kommer någonstans. Jag blir helt stel i hans närhet, den attraktionen har jag aldrig någonsin upplevt, med någon människa. Jag är livrädd.


Han finns ju överallt, och jag vill bara ta bort honom ut ur min planet.



Nan








I Am Week