Åsikter .
Så är vi tillbaka åter igen i en diskussion, ett ämne som skapar tankar hos oss föräldrar ständigt!
Finns ett par frågor jag gärna skulle önska att jag kunde få svar på angående våra roller som Mamma/ Pappa och åter igen, så är alla åsikter välkomna, väljer ni däremot att klanka ner och smuttskasta fram och tillbaka, är ni inte etiska eller moraliska någonstans, finns inga rätt och fel, var och en familj / särfamilj, har sina problev, vanor, o.s.v
Har inte en pappa/mamma utan vårdnad lika stor skyldighet att bidra ekonomiskt som den andra med vårdnad? Eller är barnens liv någonting som ska följas efter ett brännbart papper ? Enligt min åsikt så är dom lika mycket föräldrar och har lika många skyldigheter, framför allt att se till barnets behov, och om då pappan/mamman ska ha barnet varannan helg/vecka så får man väl skaffa lite egna saker också för VEM köper nytt när det går sönder ? är det bara vårdnadshavarens uppgift, Jag har varit med om att saker jag skickar med blir vanvårdade, även nytt och alldagligt. Det behandlas inte varsamt och eftersom jag vet att jag blir den som får köpa nytt så kanske jag känner för att vårda det jag har slitit med möda och besvär för att köpa!
Sen detta med ungänge.. En pappa som av någon anlednign INTE velat komma och träffa sitt barn innan barnet var redo att vara ifrån sin mamma över nätterna trotts att mamman ringt och bönat och bett för barnets skull, vad ska mamman göra ? Slicka röv eller fortsätta böna och be ? Ska mamman låta ett barn på 1 år som växt upp med mamman själv och inte vet vem pappan är, ska hon låta barnet åka 20 mil för att vara borta en hel helg hos en för barnet främmande människa ? eller 2 ?
Förstår inte meningen med detta, ett litet spädbarn (0- 18 mån ) måste ha regelbundna träffar med sin förälder om dom inte bor ihop, o har då detta skett fruktansvärt oregelbundet och otroligt sällan är det väl ingenting att diskutera, Barnet måste lära känna föräldern.
Jag kan inte påstå att min son på 22 månader trivs i denna snurriga miljö, för han visar att han inte vill ha det såhär, klart och tydligt, Han tvingades i princip på en relation till sin pappa för att pappan inte kunde/ville/ kände för att komma och se han, och är det okej ?
Han saknar mig jättemycket när han är hos sin pappa och han saknar sin pappa här, varje gång han kommer efter en helg hos sin pappa beter han sig med protest och ilska, ledsen och jätterädd för att jag ska gå ifrån han eller lämna han igen. Vad är rätt och fel här ? Är detta egentligen rätt mot barnen ?
Detta handlar om 40 mil/ helg.
Tycker inte att människor som inte vet vad saker och ting handlar om ska ens komentera, sådana sjuka åsikter publiceras inte ens.
Jag som mamma känner ett ansvar för att se till att mitt barn har alla sina behöv tillfredstälda och tro mig det är inte lätt alla gånger o fatta beslut, men jag har aldrig sagt att han inte får träffa sin pappa, tvärt om!
Hoppas jag klargjort mig tydligt! och jag välkomnar komentarer, alltid jätteroligt, men ett "jag tycker" eller finare sätt att uttrycka sig är acceptebelt, men döm inte på förhand tack, när ni inte har ett hum om vad det handlar om!
Nan
