A little Cinderella Story

Åh, älskade vänner, jag är så sorgsen, jag är samtidigt så lycklig och stolt..

Idag minns jag, hur jag för 2 år sedan kämpade på BB Näl med en förlossning.. Min älskade son föddes, min egen ängel.. Min ända sanna lycka..

Detta drar med sig så mycket känslor, minnen, lycka, tankar.. Tankar på hur mitt liv såg ut innan och nu efter.. Jag kan inte hjälpa mina känslor.. Jag är livrädd, för kan det vara möjligt att han redan är 2 år ?

Tiden har bara flygit förbi.. poff... Och jag inser hur liten han fortfarande är för mig. Fast samtidigt är han så självständig och kan så otroligt mycket på egen hand..

Det skrämmer mig..

Vad tiden går, och vad livet förändras.. Människor kommer och går, vi byter nätverk, vissa består.. Men en liten en, finns alltid där, hans små bruna bambiögon ser in i mina, morgon och kväll, hans mjuka bebishud, är ännu lika mjuk.. Han doftar jag, hans minifötter och mini händer är inte längre så mini..

Men i mina ögon förblir han liten.. Jag försöker tänka att jag måste inse, men det är lättare sagt än gjort..

Vid den här tidpunkten på året, då han faktiskt blir ett år äldre, tänker jag att jag skulle vilja hålla han vid min sida tätt.. Hela livet! Jag vill inte att han ska bli sårad, jag vill skydda han från allt hemskt som livet orsakar, alla onda människor, alla onda som vänder ryggen till när du ligger på marken.. Alla som vill väl så länge dom har nytta utav det men då han vänder sig om faller han ner.. Detta skapar en fasa, en orolig känsla i min själ, för jag VET att jag inte kan skydda han från allt.

Nu och tills han är liten kommer jag fortsätta skydda han från alla monster under sängen, alla vampyrer när det är fullmåne, när han drömmer mardrömmar är det jag som kan trösta han, han ligger så tätt intill mig, andas min doft, snuttar i mitt hår.. Han är ju så mammaspojke.. Och han betyder allt för mig...

Tänker jag på livet, så är han livet.. Han är min luft och allt jag har, han finns ALLTID kvar... när alla går, när någon sårar, när jag vill skrika av ilska och vrede så finns han alltid där, lika pigg och glad, lika sprallig och busig, med ett leende bak till öronen och med dom fina ögonen... Han får mig att le... han ger mig luft..


Kevin, dagen du föddes, den 17 November 2006 12.38 Föddes även jag...

Du har gjort mamma så stolt, från första stund!

Tänk er älskade vänner, kan ni tänka er att så små liv, så små individer gör oss så lyckliga, glada, stolta, sprider sådan lycka och glädje, dom kan få oss att skratta när vi mår som sämst, när vi varit vakna 72 timmar i sträck! när vi är arga och frustrerade, och vet ni vad ? Dom vet inte ens om det, dom vet inte... Dom vet inte att dom är vårt allt och att dom gör oss till dom vi är...

Dom förändrar oss, vrider upp och ner på vårt liv, dom ger oss allt.. plus lite därtill..


Skulle kunna skriva hela natten, men jag måste fixa massor för morgondagen.. :)

Och nu kommer jag göra någonting som förvånar migsjälv, lägga upp lite bilder, varav en från vår kamp, förlossningen, dessa bilder har jag i tryggt förvar, dom betyder allt för mig, jag både skämms över dom och är samtidigt så stolt och lycklig..  DOM är så intima.. Men en bild lägger jag upp.. För att visa er vad lycka är, då du är helt slut, trött av 22 timmars kamp, smärta, då du ligger ner med gåvan och anledningen till att det var värt varenda värk och minut av smärta..

På bilden känner jag mig hel, lycklig, första tåren ser man också.. man ser alla känslor, just därför är den så viktig för mig, det handlar inte om hur man såg ut, där var jag långt ifrån vacker, men där strålar min insida.. I mina ögon.. Ni har sett mitt yttre, men inte mitt inre.. detta än nog den chansen som ges..









Jag är så lycklig...

Imorgon blir min prins 2 år...