Synd om mig .
Guhu.
Se inte på mig, rör mig inte, berör mig inte, döm mig inte, bara blunda.
Trött på detta ständiga klagande, faktiskt så trött på att sitta och tycka så förbaskat synd om mig själv och alla i min krets.
Men hur beter man sig ?
Hur kommer man tillbaka ?
Känns som att jag de senaste dagarna klättra från ruta ett till två, duns sa de så på en timme (om ens det ) var jag på noll igen, och då tilägger jag att det inte var lätt att klättra det ynka en stegen uppåt, men så lätt det var o falla ner.
Just för tillfället känner jag mig överkörd av ett x- 2000 tåg. Alltså varken levande eller död.
Min prins var hos sin pappa och hans sambo från ons - idag, och jag är så lycklig över att det gått fantastiskt bra. När han kom hem idag slocknade han efter 76 rivmärken på mitt ansikte och ca 30 % mindre hår på mitt huvud, ja så mycket sliter han. tycker jag har rätt att tycka synd om mig själv.
Det är synd om mig!
Har inget vettigt att komma med, har suttit och stirrat in i skärmen och skrivit allt detta på snart 30 minuter. Värdelöst. Jag löser inga vettiga problem med detta inlägg, varken vattenbristen i Afrika eller indien, ingen annan stans heller för den delen. Har heller inte löst mitt problem med mig själv, enda vettiga i så fall måste väl vara att jag lyckades skrapa en vägg tapeter i mitt blivande rum. GRATTIS.
Hoppas på löneförhöjning, trotts sjukt förlängd sjukskrivning, Wish me luck.
luck :)
