Sanningen svider .
Allt börjar så vackert med blickar, leenden och skratt. Bekräftelser som höjer ens självförtroende på ett underbart sätt. Man inser att allt man tidigare hört om "fjärilar i magen" och " man går omkring på rosa små moln" faktiskt är en ganska bra definition av hur det känns att vara kär. "seventh heaven"Den första tiden i ett förhållande lever man som i en drömvärld, där man sakta men säkert bygger upp en tillit gentemot den andra parten. Ett löfte måste hållas, en trygghet som inte går att beskrivas med ord. Man börjar leva som i en slags symbios eller vad det heter, då man inte står ut med denna konstanta saknad och känsla av tomhet så fort man inte träffats på ett par timmar. En morgon när man vaknar brevid sin respektive, anser man sig tycka om honom/henne på ett sätt som skiljer sig från allt man tidigare känt för någon person. Det är då man vill börja uttrycka sig med känslomässigt starkare ord för att tydligare och mer precist specificera sina känslor.
- Jag älskar dig!
Det kan inte gå fel när det känns så rätt, tänker man.
Så får man höra att det är ömsesidigt. Hjärtat stannar till och kroppen vill sprängas. Denna man tror oändliga, nästan övernaturliga lycka börjar sprida sig i hela ens kropp och total sinnesförvirrning utan desslike. Man känner sig fulländad som aldrig förr. En gnista av hopp antänds till en brinnande vilja att föreviga stunden.
Denna gång må skilja sig från andra för nu hittar du allt gott hos din nuvarande kärlek som du aldrig funnit hos någon förut. Och därmed kommer denna gång skilja sig från alla andra.
Månaderna går och känslorna börjar dala. Allt går på rutin och längtan efter något nytt och spännande har börjat växa sig stark. Man har lärt känna varandra bra nu, och på så vis även upptäckt en del negativa sidor. En del krav ställs, som leder till onödiga gräl.
Delvis för att man hoppas på att finna en ny sida hos sin respektive som man än inte upplevt och delvis för att finna en liten gnutta av anledning för att kunna dra sig ur. man börjar söka problemen.
En besvikelse har väckts till liv. Hoppet om att ha funnit Den "Rätta" i så unga år har försvunnit och ersatts med tvivel. Det börjar kännas jobbigt att ta varandra för givna. Passionen har svalnat så man lever på sparlåga.
Till slut slocknar även den sista glöden och kvar finns bara aska av det som en gång var. En ny syn på ens förhållande bildas. En tanke om att man fortfarande är ung, att man inte behöver binda sig ännu, är född. Man börjar inse att man varit beroende av sin partner, och känner sig lurad. För det är just vad kärleken är- en illusion. Man har varit så naiv och blåögd, prioriterat sin partner före allt annat som stått en nära. De vänner som fortfarande står vid ens sida är beundransvärda. Man upptäcker att känslorna tog över ens förnuft. Nu gäller det att öppna ögonen och se framåt istället för att blicka bakåt. Familjen, vänner och framtiden får genast större betydelse och underlättar för en att gå vidare.
Det kan kännas som en slöseri med tid, men allt är inte bortkastat. Du har nämligen under några underbara månader tillsammans med en person skaffat dig en mängd erfarenheter och minnen som du kommer bära med dig genom livet. oftast vill man inte alls minnas denne när förhållandet precis spruckit, dock kommer han/hon aldrig försvinna ur minnet. För att samtidigt som du var med denne njöt du, i alla fall för stunden. Du ansåg att det var precis som du hade föreställt din kärlekshistorias början..
Men samtidigt har du även lärt känna en ny del av dig själv, vilket har fått dig att utvecklas och mogna.
När du sedan tagit lärdom av dina misstag och plockat ut allt det positiva du varit med om, kommer du se allt ur ett nytt perspektiv. Du kommer känna att du mår bättre än någonsin och trivs med den du är, det är då du funnit dig själv och samtidigt insett vad som egentligen varar för evigt.
- Idag är jag i det stadiet där jag är villig att släppa taget..
-Jag hoppas på att min villja blir stark nog för att kunna bli fri.. Fri från ditt näste.
Jag har med andra ord nyligen börjat inse att, i den värld jag levde med dig, stod jag ensam. Du var endast en tecknad figur, som så småningom kommer dö under seriens gång. Superman.
Delar vi delade var dem delarna jag förfinade för att inte tvingas se de brister som fanns. Dock hyste jag inte att det var illa nog för att ge upp. Självklart kom det en svår period även för att få mig svag. En period där lyckan låg skymd bakom ett hölje som man inte trodde skulle försvinna. Men då ens älskade ber en om att tro på denne, ber om O OM ifen efter nya chanser, ska man inte tveka. Det är kärlekens första test. Tillit. Känner sådan besvikelse till varför denna tillit inte var ömsesidig.
Jag ansåg att det var något annorlunda denna gång. Något, jag var villig att hoppas på för att kunna utveckla oss och i det sambandet även mig själv. Och förhoppningsvis dig.
Men sanden rann ur timglaset tidigare än anat. Allt som hade sagts och planerats fick helt plötsligt noll värde.
Det är ironiskt hur mycket man egentligen är villig att kämpa för att få sin drömbild förverkligad...
Och att man efter så lång tid, inte kan se, bara fortsätter vara blind, o förtränger allt som sker.
fint inlägg
