A little Cinderella Story

You never said I'm leaving, you never said goodbye, you were gone before we knew it and we don't know why ?A million times we needed you, a million times we cried, If love alone could save you, you never would have died, In life we loved you dearly, in death we love you still. In our hearts you hold a place, that no one could ever fill. It broke our heart to lose you but you didn't go alone, some part of us went with you.. The day God took you home ♥ Vi saknar dig Fredrik

Går inte en dag utan dig i mina tankar o Minnen
Det går inte att förstå, hur tappert jag än försöker så tror jag inte det är sant.. Såhär ser jag dig :-) Då ler jag..
















Vila i frid min vän..

God morgon mina vänner.. Jag bjuder på Nickelbacks " If today was your last day" Som jag avgudar.. Den tillhör bara texten från igår..


Hoppas ni alla mår bra ? sovit gott?
ENJOY
Nans

Så nu fortsätter jag..

Jag har tagit examen, och jag har haft mycket tankar fram och tillbaka på vad som händer nu.. och det jag vet sedan jag började läsa VÅRD och omsorg var och är att jag vill mer, jag vill vidare.. jag ska läsa till anestesi - ambulanssjuksköterska. Så är det bara. Skillnaden nu är att jag väljer att inte läsa hemifrån, eller Trollhättan, jag vill söka någon annanstans i Sverige. Vart det bli är jag lite osäker på.. Borås, Skövde, Örebro, Lund, Stockholm ? Men troligen Borås, Skövde eller Jonköpning.

Jag ville inte flytta härifrån och visst trivs jag i lägenheten, förutom mamma, pappa och lillebror finns det inte mycket som håller mig kvar.. Mina vänner, jo men är dom mina vänner så kommer dom vara det även i en annan stad, dock har jag märkt att det är väldigt få som funnits där. Kommer och går lite som dom vill. Eller så finns det kanske ingen tid ? Ni vet ju vart jag bor ?

Fanns också en person som höll mig kvar, och jag var otroligt glad för det.. Men nu är det ett minne blott. Jag har försökt att visa ALLT, men jag är osynlig. Jag fick en kniv i ryggen och den var vass.. Så ont gjorde det, och det känns ännu.


Men det känns som att jag behöver komma härifrån, börja om, för jag mår inte bra här..

Så ligger det till, och självklart underlättar det om jag är på plats när väl utbildningen börjar, det är ändå 3 år på högskola/ universitetet.


Jag behöver bort.. Från allt här i Tanum..

Skriver mer imorgon, får försöka sova medans Kevin får lite sömn, det blir inte så mycket av det nu när han är så dålig, sen är jag också förkyld, ganska ordentligt också.


Godnatt Hjärtan

Hej i kvällen!

Sitter här och söker runt på nätet, jag söker fram och tillbaka, överväger och ältar.. Men beslutet är taget, jag vet att jag vill och jag ska vidare. Men först vill jag berätta för er om någonting jag tänkt mycket på den senaste tiden. Jag jobbade lite över jul och jag är verkligen jätteglad för att jag ville göra det i år. Jag fick nämligen upp ögonen för en sak, jag fick uppleva en känsla som berörde mig oerhört smärtsamt. Jag vaknade tidigt på julaftons morgon med en liten kille som kom in tidigt och väcker mig.. " Mamma, upp, mamma upp.. kaffe" Gullnosen har satt på kaffet som jag laddade kvällen innan. Jag står upp och kramar om honom, håller han länge intill mig och önskar min enda kärlek en god jul

♥

På jobbet är det full rulle, någon ska till familjen, en annan ska till gubben i deras stuga, tanten i rosa ska till sonen och barnbarnen och några skall ha hjälp att klä sig för att dom ska få besök.. Någon ska ingenstans, ingen kommer ( kan/ har tid att komma). Och i två separata rum sitter en man och en dam ensamma.. Dom hör inte till i några av fallen jag skrev här ovanför.. Dom hade nämligen ingen kvar... Hade aldrig fått barn, syskonen var antingen för gamla eller bortgångna.. Barn hade dom inte fått, det hade bara inte blivit så.


Då slår det mig.. Julen är för många en hög tradition, själv kanske jag inte tar den på fullaste allvar fullt ut.. Men jag firar den ändå.. även om jag hatar Kalle. Men det hör inte hit. Vi alla, förr eller senare hamnar i ålderdomen, någon gång kanske vi sitter ensamma. Men att på julafton sitta vid ett köksbord på sitt lilla rum på hemmet, med julgran, belysning, glitter och kulor och titta ut genom fönstret hela julafton ? Hur är det egentligen ?

Vi tar livet som det kommer, men borde man inte någon gång vid enstaka tillfällen fundera på vad man vill göra med sitt liv ? Vill man leva ensam ? Eller att ALDRIG få den fina gåvan  en familj, med barn som du lever ditt liv med.. Som du ger mat, kärlek, värme och tryggehet ? Vad händer när du blir gammal ? När du inte har NÅGON och är ensam kvar ?


Det är hemskt.. Vid sådanna här tillfällen är jag så överlycklig över att jag blir påmind av att jag har fått någonting så värdefullt i mitt liv.. MIN SON.. får jag inga fler så finns ändå han.. Någon gång kommer jag behöva honom lika mycket som han behövt och behöver mig tills han blir vuxen och kan stå på egna ben. Livet är ingen lek. Våra dagar är räknade.. Så varför gör vi såhär ? Varför tror alldeles för många av oss att vi är odödliga och lever i evighet.


Tror man det så slutar man där ensam, på födelsedagen, julaftonskväll, osv... ENSAM.

Ofta undrar jag om de snart 95- åriga är nöjda med de liv de levt ? Och svaret är oftast JA!, de har sina barn, barnbarn och det tredje barnbarnsbarnet är påväg, kommer vilken sekund som helst, och snart glädjs dom åt att få hålla det i sin famn för första gången.. det lilla nya livet, som en vacker dag blir en vuxen männisa, och som dem i grunden skapat..

Det är sorgligt att vi är ungdomar tills vi hamnar i klimateriet eller blir över 45 utan att ha någon än vänner och karriär. Det är hemskt att inte kunna få barn, att få uppleva känslan av att vara behövd och älskad så innerligt av en liten människa du själv skapat. Det är hemskt att inte KUNNA få barn, familj osv, att pga fertilitet eller sterilitet inte kunna. 

Värst är det dock då man tror att man har hela livet på sig när man egentligen är i medelåldern, tänker man inte på riskerna då ? eller vad du orkar som förälder, där de krävs att du skall lägga ner hela ditt liv på att orka vara förälder på de sätt det krävs.


Och till sist.. Att man som barn till förälder INTE vill, kan har tid att komma på julafton och besöka mamma eller pappa, kanske ta med henne/honom hem på julafton.. DET ÄR EN SKAM. Jag skulle aldrig kunna sitta hemma med vänner och familj utan att mina föräldrar var med, och veta att dom satt i sin lilla stuga eller ensam på ett hem utan någon förutom den stressade personalen.


Okej att barnbarnen inte kommer, men BARNEN?




Fundera lite över detta.. det gjorde jag och jag kan inte beskriva vilket medlidande jag kände den julafton 2009 på jobbet. Jag kommer aldrig glömma det.. synen när jag öppnar dörren för att kolla läget och ser hur tyst en blick kan vara, ingen glädje mer än för att jag kom in.. kanske i hopp om att jag skulle stanna och prata i 10 minuter.. Vilket jag förstod och gjorde.. med sorg i mitt hjärta, och tårar i halsgropen.. När jag kom hem den dagen, var det livat.. min son sprang fram och tillbaka i väntan och hopp om att tomten skulle komma.. mamma i full gång med julmaten, pappa busade med sitt barnbarn och jag var efterlängtad och hade saknat alla väldigt mycket på några timmar..


Dom bara tittade på mig, och förstod inte varför jag gjorde det, varför jag var så lycklig och glad..



Men jag vet, och ni vet.. Tänk noga på att ta vara på livet, DU HAR BARA ETT ENDA.. en enda chans.. Vad vill du? Vart vill du komma ? Hur vill du att det ska sluta..


Du föddes gråtande med en massa leende människor runt omkring dig, se också till att du dör med ett leende på läpparna och en hel samling gråtande människor runt dig.



Ivana


Lite senare skriver jag om det jag började skriva tidigare i detta inlägget. därav rubriken. Just nu behöver jag andas frisk luft.