A little Cinderella Story

Hallå där! Idag är ingen bra dag. Jag avskyr sådana här dagar, jag är ju till största delen en ganska glad och sprallig tjej om än något cynisk men det är inte så konstigt med tanke på hur livet ibland behandlar en. Men mjukgörande hundkräm kan göra under även på någon som är så hårdhudad som mig. Jag känner mig helt UTSKITEN, bokstavligt talat alltså. Magen mår bara bra, den goda maten jag åt hos killen idag lade sig som bomull runt pumpen och jag nästan somnade belåtet vid fyra snåret med magen i vädret och några ahlgrens bilar för mycket innanför rocken! Nu sitter jag här med 38.5 i feber och jag är nog döende. Lillkillen sover snart och med tanke på att jag oavsett vad skall jobba imorgon så borde jag också tänka på att mysa med min säng. Men för mycket av det onda yrar uppe i planeten, jag har helt enkelt mycket att älta, trotts att vi bor i ödemarken så händer även här saker och ting som får en att rysa och resa ragg mothårs.

Söndag eftermiddag sker en tragisk olycka nere vid hamnen i Grebbestad, där jag och Kevin kastar stenar i vattnet, det händer ofta.. En liten pojke, bara 5 år gammal tappar sin boll i vattnet, springer in till en av mina vänner och ber han hjälpa honom att få upp den, när han sedan kommer ner till hamnen ligger den 5-åriga pojken i vattnet, min vän hoppar i och tar på nått sätt upp han i land, gör hjärt och lungräddning tills ambulans är på plats, pojken flygs in till sjukhuset och dödförklaras där! Jag har gått i en dimma, tankarna går till familjen som förlorade sin son, till min vän som med det mest beundransvärda hjältemod desperat försökt att rädda pojkens liv, men misslyckats, han är helt otrolig och jag beundrar han så mycket. Hur klarar man av någonting sådant ? Hur går man vidare efter det ? Jag tänker ständigt på detta, det går inte att släppa.. :( 


Och till en annan vän, som många gånger funnits vid min sida när jag såg mörker i mitt liv och den tillvaro jag levt igenom, och det jag förtfarande bär på.. Han har gett så mycket, ger och ger, finns alltid där.. Alltid positiv och glad, sprider en glädje som bara min vän kan, Han har tappat allt känns det som, hela gnistan, glimten i ögonen är borta, och han sitter bara helt tom, jag beslutade mig att ta med Lillkikillen och åka ut till honom, vi var där i någon timme, pratade, lekte och idag mår han lite bättre, åkte och handla åt han, både igår och idag, jag tror det betydde mycket. Det gjorde det för mig..

Hur gör man egentligen ? Mycket tankar kretsar kring hur jag skall bete mig, hur jag skall klara av att finnas för alla, det sliter mig i stycken att inte kunna vara på alla ställen samtidigt. Jag klarar inte av att se mina nära lida, må dåligt, vara ledsna. Jag ler, även om det innerst inne inte finns ett leende, jag gör allt för er, men ni avvisar det. Hur ska jag göra för att göra er stolta ? När jag jämt misslyckas? Hur jag än gör, vad jag än gör duger inte det.. Förlåt mig, men snart orkar jag inte bära allt på mina axlar.
MItt i allt detta finns en person som får mig att tänka på ingenting för stunden, han gör mig glad, han ger mig en trygg famn att ligga emot, känna doften av hans hud, kropp och hans smekningar. Jag bryr mig så mycket om honom. Jag är rädd för dessa känslor, känns som att jag sitter, står och går och väntar på att få kniven i ryggen! Tänker ibland, nu kommer allt rasa när som helst, jag kommer sitta och hata mig själv för att jag lät detta ske igen, att jag återigen skulle falla, ge mig hän åt en annan människa, falla för honom och sedan skulle han bara vända. Samtidigt lever jag med ett hopp om att han aldrig skulle göra detta. Han skulle aldrig skada mig. Han ger mig dom signalerna, han är mer än fin, mer än underbar, jag kan inte sätta ord på vad det är, men tiden står stilla med honom. Han får mig att le innifrån, hans blickar säger mer än tusen ord, han behöver inte säga nått, inte ett ord, för närheten och hans sätt att se och röra vid mig säger mig allt.. Vi blir ett tillsammans. För varje dag som går, känner jag mindre oro, för det som sker det sker, ingen kan någonsin veta vad som väntar imorgon.. Och jag lär mig att leva i nuet, för det jag känner för honom är underbart.

Min lillkille är mitt allt, och det jag vet är att han alltid finns vid min sida, han älskar mig, ser upp till mig och jag skulle göra allt i min makt för den lille mannen, tänk att någon så liten gör livet så fullt av liv och kärlek, att en liten krabat ger sin mamma det finaste och underbaraste dagarna i mitt liv... VARJE DAG... Jag är så lycklig för att jag har honom. Han är mitt allt, och vad som än händer i vårt liv så kommer jag alltid finnas för honom.. så länge jag lever, till mina sista andetag.


Jag såg ljuset i tunneln, jag reste mig upp för honom, hade jag inte haft min pojke, hade jag gått under. Är så rädd att någonting skall hända han och efter olyckan nere i Grebbestad i söndags kan jag vakna mitt i natten av att jag drömt en mardröm, då tippar jag raskt på tå in till hans säng, lyssnar på andetagen, känner hjärtslagen, kryper tätt intill och andas in hans mjuka doft. Mamma älskar dig Kevin..